callshappines.blogg.se

2016-04-20
22:47:29

Med en hemsk personlighet

Idag blev jag så förbannad. Inget ovanligt men det var verkligen över min gräns. En konstig grej är att det hände när hos getterna, och jag älskar att vara där. Men det var ju inte getternas fel såklart. Människor. Alltid människor. Vi skulle mocka skit ute i hagen och det var sjukligt tungt för att det var blandat med grus. När jag skulle gå sista vändan med den (vi hade gjort det en gång innan men då var det mesta i kärran hö och skit, å inte grus och skit som den bara bestod av nu) så sa jag till hon jag var med att vi skulle dela på vägen med att köra fram till komposten. Hon öppnade grinden och det tog ganska lång tid innan jag kunde komma ut med den, för att den var så sjukt tung att bara köra och jag är ju så klen med, sen när jag gått en bit vänder jag mig om åså ser det ut som att hon ska in i hagen för hon sitter uppe med staketet mellan benen. Jag springer dit och säger "jag sa ju att vi skulle dela på vägen, men jag behöver hjälp å tömma den nu" Hon säger då "men jag måste stänga grinden" (den var väldigt trög) "men den är ju stängd, dom rymmer inte när dom fått mat nu, dessutom är det massa folk överallt" säger jag. Så höll vi på så fram och tillbaka och tyckte att bara en själv hade rätt. Men när man diskuterar med henne säger hon allting som om man är den största korkade saken som inte ens är värd å prata med. Det började bli lite högljutt oxå så någon kom och säger bah "vad bråkar ni om nu då?" Säger hon som om det här händer varje dag typ som "nu börjar dom igen..." Men det är lite sant faktiskt, vi står ut med varandra 24/7 och då blir det mycket bråk. Jag säger hela tiden "men grinden är stängd" å han bah nnej alltid till svar typ, så klämmer jag ur ändå "den är inte låst, men den är STÄNGD" och hon envisas ändå med "dom bryter upp den" jag svarar det som jag nämnde innan och "dom tänker inte på denna grinden som en utväg" (för det går knappt någon varken ut eller in genom den grinden) och jag vet inte allt vad vi sa men hon ska va så förbannat envis å liksom, vi började engelskan inom några minuter och vi måste enda upp till internatet å byta om dessutom, och kärran var inte tömd! Jag skulle inte klara tömma den om jag på gränsen ens kan köra den på plan yta. Men hon hade ingen tanke på att hoppa ner, kunde bara tänka så långt näsan räckte. "Jävla idiot!!!" Klämde jag ur mig och stack där ifrån och ja jag vet att det var omoget men jag är sån. Skulle annars falla ihop om jag inte skulle få ut den dåliga energin på nåt sånt sätt. Sen mumlade hon något som jag inte orkade lyssna på. Fortfarande fastklistrad i den jäkla grinden. Jag gick och tömde den själv och visste att jag skulle bli väldigt försenad. Men det var inte så lätt, jag stod där mitt i ökenhetta klädd i vinterjacka och gjorde x antal försök till att få upp skottkärran på guppet och hälla ut allt. Jag vet inte hur länge jag stod där asså. Min andra kompis kom ut och jag berättade vad hon på staketet hade gjort (eller inte gjort rättare sagt...) och hon bah tog det hur nonchalant som helst som att hon försökte vissa en slags stöttning men att hon inte hade en åsikt om det för att det inte var hennes sak att göra eller nånting. Och sen sa hon hejdå och gick. VAD FAN? Ja i dessa lägen får man verkligen veta vem som är sina sanna vänner. Jag har svaret nu: jag har inte en enda. Varför ska det vara så orättvist? Isåfall är det min kontaktperson och min syrra som jag kan lita på och inte behöva oroa mig för, eller hur man ska beskriva det. Men jag blev helt förkrossad av denna tömma-grus-och-skit-händelsen. Jag klarade det tillslut förresten helt otroligt nog.. Jag stack upp till internatet och bytte om, hämtade grejer. Jag satt ensam i hallen och började störtgråta. Of course, typiskt mig. Men jag börjar nästan alltid gråta när jag blir så förbannad. Jag ville verkligen inte gå in där på engelskan med allas blickar riktade mot mig för att jag var sen, men så hade jag hört något på morgonen som jag inte var med på. Min lärare berättade att elever som det går bäst för i skolan går i första hand med sin hund in i hundstallet! Alltså, man behövde ju inte va A-elev som hon sa men man var tvungen att kolla över "f-rummet" och hur närvarande man är på lektionerna.. Å jag som skolkat minst tre gånger.. Vet inte hur många lektioner sammanlagt men jag måste verkligen sluta med det nu när denna press finns. Jag har inte gjort det bara för att jag vill, utan för att jag mått pissdåligt! Om det hände fler gånger och jag verkligen inte pallar med skolan så kanske jag inte får någon plats i hundstallet. Detta hade jag verkligen inte väntat mig. Jag har nog en stabil plats i kön än så länge men nu detta på allt.. Försöker universum utmana mig på nåt sätt eller? Jag ska skaffa en hund för jag behöver det, jag vet att jag skulle må SÅ mycket bättre av det och om det är viktigt för nån, så är det för mig. Så därför - i min värld- skulle det va mer logiskt om dessa personer som verkligen behöver en äkta vän med sig gå först. Tänk dom som har det så jäkla bra med vänner och shit så får dom komma före en person som mår piss om dagarna för att man inte har någon som bryr sig om en. Så orättvist det bara kan bli. Anledningarna blev bara fler och fler av att jag grät. Shit vad jag hatade mänskligheten.  Hatar den. Å fattade att den bara bestod av falska arslen. Jag är nog en av dom få som insett det, vågat inse det. Men min lösning på det problemet är ju att jag får kärlek från djuren istället. Dom andra få människor som insett detta om mänskligheten har antingen tagit självmord, eller så tänker dom att det inte får va så att dom blundar för det och försöker leva så normalt det bara går. Eller så har dom som jag, hittat nåt som räddar dom. Frågan är bara hur länge kan man stå ut med det? Vad är den äkta lyckan egentligen? Jag hade gett upp på människorna redan i högstadiet. När jag började i gymnasiet gav jag det hela en ny chans, nu har den bleknat ordentligt. Igen. Det kommer och går det där, men nu kommer jag inte se dessa människor på samma sätt längre som innan. Antar jag. I början kändes det ju fantastiskt här, varför kan jag inte få ha det så igen?! Men nu har alla lärt känna mig ordentligt efter så här lång tid och sett vem jag verkligen är, jag har en personlighet som inte tilltalar någon. Utseendet lockar en del, men så säger dom att insidan är viktigast, eller nästan alla säger ju det. Jag gillar inte mitt utseende så det känns hopplöst med det för jag ser förjävligt ut 90% av tiden, men som ni vet men det är ju inte allt, oavsett hur snygg man är så är det ju personligheten man pratar med, lever med, skrattar med osv. Vad synd att jag har en hemsk personlighet då. Jag får flera chanser, men kommer aldrig lyckas. Det finns så mycket att säga om det här att jag inte vet vart jag ska sluta. 
Och ja, jag tror detta tillhör Aspergern.
 
😶
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: