callshappines.blogg.se

2016-08-22
21:48:23

Back to school

Att komma tillbaka till internatet var lättare än jag trodde, faktiskt. Kiro är inte med mig, och jag saknar honom så mycket - faktiskt. Haha det har gått ett dygn och jag känner att det redan inte stämmer när någon fyrbent, galen filur inte är vid min sida. Bara så fyra dygn till.. Jag har en vän jag är med på internatet hela tiden, och även om jag tycker hon varit jobbig hela ettan känns det som jag inte klarar mig utan henne faktiskt. För då hade jag varit ensam varje kväll. Sen har jag ju ett par stycken i skolan också. Men dom bor inte på internatet. Det känns som alla andra ingått i en pakt "alla dissar Silja så mycket som möjligt". När dom pratar med mignärmdet liksom något vikande i deras blick, och när jag försöker prata mer ser det ut som att dom vill fly. Men ettorna vet såklart inte om det, för dom känner ju inte mig. Dom kan verka roliga att vara med, men det kommer säkert aldrig att hända. Silja is gone var bland lina första tankar när jag kom hit. Sorgligt nog. Alla vet vem jag är nu - egentligen- men jag borde inte vara förvånad, för detta var bara en tidsfråga. Det är som i högstadiet, jag försöker vara glad och trevlig verkligen jättemycåket anstränger jag mig, men ändå misslyckas jag. Jag har hittat massa fel och brister på mig genom åren för detta, men jag vet att alla inte stämmer. Min läskiga hjärna har kokat ihop tankar som får mig nere. Men kan man säga att en medicin är ett mirakel?! Jag mår så mycket bättre när jag tar Sertralin. Jag är betydligt positivare (oftast) och mycket mindre arg. Det är nog största skillnaden, att jag är lugnare på så sätt. Väldigt skönt. Men ändå skrämmer jag iväg folk. Det är det jag inte förstår, jag ser ut som en vanlig människa (förutom mina 177 cm) . Kan va att alla andra är intressantare, eller så är knappt några människor menade för mig. Nu börjar tankarna surra i dom banorna igen.. Jag funderar och funderar varför så många vill undvika mig. Jag har alltid haft teorin att det är för jag pratar för lite, för sällan. Andra hinner liksom säga flera saker emellan och hela tiden. Om någon vågar sig på att prata med mig hör man dom säga sen "ja vi har pratat här en stund nu faktiskt" och det är som om 'wow tjejen kan prata' i översättning.. Jag vet att dom inte menar illa men jag kan inte låta bli att ta åt mig och bli sårad. Jag vil inte vara sån. Jag vill vara en som hjälper andra att komma till tals, visa att jag bryr mig om dom. Vill vara den alla har blicken riktade åt och få positiva vibbar ifrån när jag pratar eller gör nåt. Jag ville att folk skulle våga gå fram till mig oftare och säga både vettiga och onödiga saker. Jag önskar dom såg mig. Det var mitt mål förra året när jag kom hit. Nu har det bara fått motsatt effekt. Jag kan säga/tänka "åh nej nu stirrar alla på mig lägg av" och försöka gömma min kropp och ansikte och ja..hela mig. Silja är verkligen försvunnen. 
Jag önskar jag kunde säga "too school for cool" eftersom jag inte är så cool haha.. Men inte ens det. Jag förlorar allt mer motivation för skolan. Jag skulle göra någon matte idag på egen hand eftersom jag "slipper" det i skolan nu nästan helt och hållet (yay!) men jag hade rester.. Visste inte vad jag skulle göra exakt, bara att det är två kapitel kvar som jag skulle göra prov på. Men som sagt visste jag inte och då bara la jag mig på sängen och stirrade ut i luften, sen somnade jag.
💀
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: