callshappines.blogg.se

2016-08-09
13:58:17

Insiktens dag

Ibland överdriver jag verkligen saker och ting. Men idag har varit en bra dag hittills, för jag har - tro det eller ej- kommit överens med min mamma. Idag var jag på BUP och pratade med min nya psykolog. Vi pratade bara om en sak hela tiden som jag har oroat mig för förra och denna veckan. Mamma ska flytta på lördag och då ska min kusin va med och hjälpa till, dom ska bära och greja tidigt på morgonen (klockan nio är tidigt för mig) men nummer ett för mig den dan är Kiro såklart, och jag kanske hjälper till lite när jag hinner. Sen är tanken att mamma och pappa ska åka till mammas nya lägenhet och min kusin ska bli kvar hos mig. Så då skulle jag tydligen laga mat åt honom och sen ska han hjälpa mig med matten?! Visst jag är underkänd men jag känner verkligen inte för att få hjälp av någon jag knappt känner! Dom förstår verkligen inte hur svårt jag har att socialisera mig, jag tar definitivt inte heller bra hand om gäster. I'm sorry men det är så det är bara och det går inte göra så mycket åt, förutom att tvinga mig till såna obekväma situationer då. Jag pratade med min psykolog om hur jobbigt jag tycker det skulle va. Så vi "analyserade" problemet men gick inte så djupt inpå det med anledningar till fördelarna och nackdelarna med dom olika vägarna. När hon pratade med mig sa hon meningar, rubriker, ord och förklaringar som om det kom ur ett papper. Som såna papper hon läser på för att bli psykolog, också säger hon dom till mig och jag tänker bah "ehm ja..är vi i skolan eller? Varför säger du det till mig?" men det kanske är för att det blir enklare för henne, för att kunna lösa/komma vidare med problemet lättare. Men jag hade ju också andra förslag till matten ~vägen till att bli godkänd~ att jag skulle studera själv, ta hjälp av vänner och i klassrummet av läraren. Jag klarade ju mig i högstadiet att bli godkänd till slut liksom.. Jag tvivlar lite på det eftersom jag inte har någon extra lärare som jag hade i högstadiet hela tiden men hoppas jag blivit smartare. Oh hjälp hur ska detta gå. Aja, framtidens problem.. Vi va inte överens om på lördag i alla fall. Så jag och min psykolog pratade om detta hela timmen. Sen fick mamma komma in de sista minuterna och lyssna på en liten sammanfattning. Hon bara satt där och höll med om allt genom att säga "aa","precis" osv. Jag bara kände på mig att hon skulle ta ett ordentligt snack med mig när vi gått ut. Jag trodde hon skulle higga mig på nåt sätt direkt. Men det gjorde hon inte. Minns inte direkr vad vi sa men vi gick litr oså kom mamma på att vi skulle hämta en ny omgång medicin till mig, sen tog vi en fika. Under fikan tog jag tag i det meddetsamma, och det var jättebra av mig tycker jag för det hade bara blivit oroligt inom mig om jag skulle dragit ut på det fler dagar. Jag tänkte, och sa det redan i samtalsrummet att jag skulle va så ärlig som möjligt, att det är inte för att jag är lat eller så att jag inte vill göra matten och det dära, det är för jag inte klarar av att "ta hand om" någon hemma hos oss själv så där. Jag sa att jag ville det så lite att jag tänkt att ta till en drastisk metod om jag skulle bli tvingad,men att jag skulle försöka övertala dom först. Den drastiska metoden var att ta med Kiro och åka iväg till Jönköping med ett tidigt tåg på lördagen. Tyvärr berättade jag det för mamma tillslut, eftersom jag är dålig på att behålla egna hemligheter som ingen sagt åt mig att inte berätta. Hon reagerade ungefär som jag trodde. Hon sa "å hur tror du att vi skulle känna om du bara stack iväg så där?!" Och ja, jag har förstått nu att dom bryr sig om mig, och mamma tycker det skulle va elakt om jag stack även när jag vet om att dom bryr sig. Men det är inte i ett ont syfte, att hämnas eller så. Det är för min egen skull (så ja, det kanske är ganska egoistiskt det är jag medveten om) men bara för att fly undan det jag tycker är jobbigt, och att ingen vill lyssna på mig o hjälpa mig. Därför skulle jag behöva ta saken i egna händer och hjälpa mig själv. Men jag behöver inte ta det alternativet, jag behövde inte ens övertala dom. Hon gick med på det direkt. Hon till och med skrev det till pappa mitt i allt. Jag blev så förvånad att det inte ens märktes att jag va det. VILKEN tyngd som föll från mna axlar!! Helt otroligt! Mamma sa att hon och pappa inte hade en aning om att jag tyckte det var så jobbigt för mig. Men där är ju en brist oxå, att dom inte känner mig tillräckligt för att veta att alla som helst sociala sammanhang är jobbiga för mig. Ibland då kan det gå lättare för nåt händer med mig, en socialattack eller nåt haha. Men det är sällsynt. Men huvudsaken är - hon lyssnade och förstod! OCH tog efter vad jag sa! Det är värt ett Hallelujah! För mig..😅. Visst jag fick anstränga mig lite för att hon skulle förstå, men verkligen inte mer än vanligt för att övertyga. Jag behövde inte ens komma med argumenten, eller alternativen till att studera och lära mig matte på annat sätt. Fast jag kom på en kompis som kan hjälpa mig, som jag faktiskt inte tänkt på innan vilket hon tyckte var en superbra idé. Så jag tror det hjälpte också. Just när jag trodde att det inte kunde bli mer lyckat samtal blev det bara ännu bättre i bilen. Något hände och jag fick massa insikter som forsade ur mig, och det bästa va att mamma sa att JAG lärde HENNE det jag berättade!! Hon sa att hon fått för sig att bara för flera personer har samma diagnos så skulle dom förstå varandra bättre. Men så behöver det inte alls va, jag kan fungera jättebra med personer med adhd, som är en nästan lite tvärtom diagnos till AS. Jag hade fått för mig länge att alla personer med AS har svårt att kommunicera bara för att jag har det. Så när jag sett den där filmen "I rymden finns inga känslor" sitter han nära busschauffören där och pratar på om en massa och jag bah Hur i hela världen kan han med AS bara göra så?! Så där skulle jag ALDRIG göra! Sen när jag såg en annan med AS bli typ centrum på ett befolkat ställe blev jag så chockad att jag fick en panikattack, så jag stack till toan och grät och hyperventilerade. Jag förstod ingenting, bara att det måste vara något allvarligt fel på mig. Dom andra är så mycket bättre än mig som klarar prövningarna, men inte jag. Men det är ju på grund av socialfobin som jag har svårt att kommunicera. Inte Aspergern. Det är säkert fler saker och problem som jag skyllt bara på Aspergern, säkert fler saker jag inte ve tom än som beror på något heeelt annat... Oj vad fel jag kan ha haft. Men min sorts AS är fortfarande ett helvete, men allt som händer och är skit behöver ju faktiskt inte bero på den. Fantastiskt...Eller inte. Beror på hur man ser det. I bilen på vägen hem berättade jag så mycket fler insikter och ja kommer inte ens ihåg alla nu.. Men jag vet att jag kom in på meningen med livet, och att vi är skapade så olika för vi har olika uppgifter. En del kanske bara har en uppgift och använder sin styrka till det - som att om man är positiv av sig ska man lära sig sin mamma t.ex att tänka mer positivt. Man kanske har däremot svårt att känna medlidande till djur eller barnen i Afrika för att det är någon annans uppgift, som däremot har svårt att ta hand om människorna som står en nära eller så. Och så har en annan människa båda uppgifterna, lite av varje. Och en annan har svårt för båda men har därför något annat som ingen kanske direkt tänker på, men som är så viktigt. Aa jag vet inte..deep stuff. Det blev en hel del att ta in å ut för både mig och mamma, i alla fall och jag känner jag redan sagt för mycket I think. Men det känns så skönt att slippa oroa sig. Jag hoppas det i alla fall nu.
Gallop to greatness!
Utan att vi vet om det, kan vi vandra runt här och hylla Einstein,Robin Williams och alla dom dära när egentligen hästarna är dom visaste varelserna. Visst, människor kan också ge oss livsråd och stora ord men hästarna kan lära oss så mycket. Såå mycket.. Om man bara är villig att ta emot deras råd, och lyssna. 
Detta kanske inte hade så mycket med inlägget att göra eller så är det så pass deep haha. Men det blir så mycket lättare att sluta oroa sig. Och om det inte skulle lösts sig, skulle jag bara tänka att jag ska hålla mig stark, vilken väg jag än skulle ta.
✌🏽️
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: