00:31:11
Skogen
Jag är hos mamma nu. Det är ganska annorlunda nu att vara här, blir andra natten nu. Jag har glömt ta med min medicin. Såklart. Känns inte bra. Tankarna är redan igång och jag bryter nog snart ihop, kanske. Musiken är där för mig i alla fall, för ingen annan är ju där. Ingen kompis, pojkvän eller vem som helst som brukar ringa mig, eller höra av sig alls, längre. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Varför är jag en folkbortstötande person? Det är väl mitt öde. Sorgligt. Jag har inte tränat på typ en vecka så kände jag behövde göra nåt idag, även om jag glömt ta med mig träningskläder hit. Så tog på mig en t-shirt, ett par shorts och mina boots idag. Mitt på dagen skulle jag ut och jogga, eller i alla fall utforska denna "nya" stad. Jag stack längre än jag trodde. Hittade ett elljusspår, gick en bit i en skog, sen kom jag ut på en väg igen och bland lite hus. Så fortsatte jag tills det tog kinda stopp. Var en gräsplätt och sen längst bort en bäck så kunde inte gå där. Då vände jag men såg en spännande väg in i en skog, då gick jag in dit. Å vilken vacker skog som dolde sig där inne! Meningen var att jag skulle hålla mig på ett elljusspår (eller liknande) men jag dras ju till skogen. Efter bara några meter stannade jag och tog av mig skorna + strumporna. Bootsen i händerna och strumporna i bakfickan. Jag har aldrig gjort så innan men det var som instinkterna tog över och ville jag skulle gå barfota. I'm at my natural element tänkte jag. Men jag trodde ju att det skulle gå jättesegt fram och att allt skulle stickas för jag är så ovan. Men jag bestämde mig för att det skulle flyta på, och då gjorde det det. Var som att jag alltid gått så. Fantastiskt. Jag kunde springa och gå på mossa, gammalt barr, stigar, kottar, stenar utan att störa mig på det. Men mest var det blöt mossa överallt som gjorde skogen så vacker också. Hittade ett förfallet hus mitt i allt. Ett träd var nedfällt över taket, men det hade inte gått sönder inuti faktiskt. Gick närmare och kikade in på avstånd, men vågade inte gå in för det var väldigt mörkt.
Jag gick längre och längre in utan att vända mig om (som jag annars brukar göra för att memorera vägen). Som alla andra skogar verkade den aldrig ta slut. Efter ett tag såg jag en älgkalv, eller den var väldigt ung i alla fall. Har aldrig sett en själv i det vilda innan. Jag ville efter den så ställde mig på höjder så mycket som möjligt för att se vart den tog vägen. Den flydde när den hörde mig. När jag sprang lite sprang den också utan att behöva vända sig om. Stod och kikade ut över skogen mellan träden. Där är den. Den går inte bortåt längre, den står lugnt och kikar mellan träden som jag. Men så klumpig som jag är tror jag att jag skrämde iväg den igen, för jag såg den inte till slut. Inte ens när jag klätrade upp på en jättesten med mossa och blåbär som växte på den. Jag började känna mig trött och förmodligen skulle mamma börja bli orolig snart. Sa att jag skulle komma hem vid två och den var kvart i ungefär. Å jag hade inte ens hittat ut ur den första skogen än. Jag sprang lite ibland, hoppade över en svart tjock gren som såg konstig ut. Jag vände mig om och såg att det inte var en gren, utan en orm. Jag böjde mig ner och hann få nån snabb blick på den innan den slingrade sig in i en håla under en sten. Den var kolsvart med gula fläckar på sidorna. Är ingen ormexpert men förmodligen en snok. Blev biten av en pissmyra en stund efter med.. Nu vet jag hur det känns. Sen fortsatte jag och vet inte vart jag tog vägen nån gång, fick bara chansa och gå på magkänsla. Jag var vilse. Å långt hemifrån. Jag smsade mamma tio i två att jag kanske skulle va hemma om en halvtimme. Sen gick jag mest och hoppade i mossa, på stenar, nedfallna träd en lång stund. Hela tiden barfota. När jag trodde jag skulle va framme vid det nedfallna stängslet som jag gått över för att ta mig in i skogen var där bara högt gräs - och ännu mera skog.. Jag satte på mig bootsen och gick i gräset. Flask! så är halva mitt ben nedsjunken i smutsigt vatten. Typiskt, såg inte det under mossan.. Jag gav ifrån mig ett plågat skri som egentligen va fånigt, men för att jag blev så chockad när jag hamnade så långt ner i "marken". Så jag vände och fortsatte åt vänster som jag hade anat från början att det var. Men t.o.m nu vet jag inte hur jag egentligen skulle gå, men jag hittade ut tillslut. Puh! Så varmt det var, så svettig jag blivit. Och jag hade en sjö i min vänstra stövel. Även om jag tömt den gungade vattnet fram och tillbaka där i. Sen var det lättare att hitta tillbaka i alla fall. Blev svårare när jag skulle urskilja huset på gatan. Var inte ens på rätt gata först så ringde mamma och frågade. Visste ju inte ens vad gatan hette än.. Mötte en trubbnosig katt på vägen också. Den jamade väldigt hest så jag nästan ville skratta. Men den kanske var sjuk så tyckte mest synd om den. Den hade ett sånt där armband runt halsen som man brukade pärla ihop i färgglada färger när man var liten. Såg ut att strypa den så tog av det, var säkert kärt till ett barn men vet ju inte hur katten kände det.. Var en bjällra på också. Oj,hoppas det inte var viktigt. Sen såg jag mamma vinka från balkongen. Kom ihåg koden, gick in och åt med henne. Klockan hade blivit kvart i tre nästan. Jag var helt slut. Om jag hade orkat hade jag sprungit hela vägen hem, men det har jag inte kondition för. Inte att va i skogen hela dan heller, kände mitt hjärta slå hela tiden när jag var där. Även om jag skulle vilja det, jag mådde så bra där. Förutom när jag gick vilse då, får alltid lite smått panik då. Kände mig så stimulerad verkligen när jag varit där. Inte konstigt, eftersom det är så vi levde från början. Fria. Fria från trånga skor, smink och smycken, politiker å lagar som säger vi ska göra this and that och inte det å det. Men det var rätt skönt att komma tillbaka också. Få i sig riktig mat (skulle aldrig kunna äta nåt annat än blåbär i en skog, hur länge skulle jag överleva då?), sitta i soffan å se på film med mamma och lyssna på min älskade musik som nu. Det är jag uppvuxen med, men inte gjord för. Egentligen. Men jag tror vi människor är tåliga av oss faktiskt. Bara det att vi har olika grad på olika situtioner/saker beroende på vilka individer vi är. Jag går runt på olika sidor, t.ex bloggar. Seriöst, jag orkar inte se på pinnsmala tjejer som säger att dom ska gå ner åtta kilo. Tränar två gånger om dan och att dom råkat slarva lite men det syns ju såklart inte för dom är smala hur dom än gör! Ja, det är ganska träffande för mig.. Eller väldigt. Och har alltid varit. Varför tror ni jag har sån kroppshets liksom? Nu verkar det som jag har viktstreck täckta över låren. Usch. Men bättre än magen i alla fall. Utseende är väldigt viktigt för mig jag är inte fåfäng, bara mån av vård hah men även om jag försökt strunta i det failar jag. Jag vill skita i det och har tänkt så säkert hundra gånger i mitt liv men det går inte undvika när ständiga provocerande klockor ringer i min hetshjärna. Maåste förbränna massa nu, inte äta det, och inte då, tvätta mig noggrant, sminka mig ordentligt, fixa håret nån gång, äta nyttigt osv osv.. Seriöst hur orkar jag? Hur orkar alla med SÅNT? Det gör det inte värt det att leva så här civiliserat, globalt och allt det där. Pallar inte höra om hur det går på jobbet. Vill inte höra om den senaste klädtrenden/smink whatever. Vill slippa va trevlig och anpassa mig efter andra bara för deras nöje. Jag är inte gjord för att hålla på med teknik, eller sitta i en skolbänk med mattetal. Det räcker med kontorsliv! Jag bryr mig inte om det mesta så. Jag vill inte höra om andra människors liv. Jag låter väldigt ego nu jag vet men det är komplicerat. Jag säger att jag hatar människor men att jag vill hjälpa dom. Jag fattar inte ens själv hur det går ihop. Kanske att människor som är bortskämda och gör onda saker inte förtjänar min uppmärksamhet, men jag vill hjälpa dom som har det svårt i u-länderna eller hemlösa här i Sverige. Jag tror människan föds varken ond eller god, vi föds neutrala, sen blir vi resultat av miljö och vilka vi lever med. Men det är fortfarande komplicerat. Ibland önskar jag faktiskt att jag va född och uppvuxen i skogen, då hade jag inte vetat nåt annat. I alla fall hade jag viljat bo så enkelt som möjligt (inte som en nunna) med hästar precis utanför och vi skulle va i skogen hela dagarna. Wow vilket liv. Varför kunde det inte vara så? Helt orädd, erfaren, älskad och nöjd.
✌🏽️