callshappines.blogg.se

Det hände en jobbig sak igår. Som vanligt. Jag är inte förvånad över den. En viktig person jag trodde inte skulle lämna mig, gjorde det. Nu har jag inte många kvar. Å det är sorgligt att säga att jag är van vid det eftersom det hänt så många gånger. Jag skulle egentligen inte skriva ut det här, men bara så ni vet när det kan hända då och då.. Inte för att jag söker uppmärksamhet, för jag känner alltid att jag måste berätta för någon. Om bloggen nu är "någon" men huvudsaken jag skriver eller pratar iaf.. Varje gång man blir sårad och lämnad av någon lär man sig nåt. Det kanske låter hårt, men att inte bry sig är det bästa man kan göra. Jag vet att det är det svåraste i hela världen att försöka strunta i någon som tog upp så stor plats i ens liv, eller hjärta.. Gå runt och le, låtsats att man inte bryr sig. Det var svårast när Nathalie och Kenny inte fanns i mitt liv längre. För dom betydde så otroligt mycket, och skulle aldrig svika mig. Dom kan inte hjälpa över vad som hände, båda fallen. Så bara för det kunde va lättare med vissa människor betyder det inte att dom inte betydde något för mig. Det bara blir lättare vissa gånger, just nu är det oförklarligt för mig. Men igår bestämde jag mig för att jag skulle vara stark. I vanliga fall skulle jag släppa allt jag skulle göra och slänga mig på sängen,lyssna på deppmusik och gråta å sen sova. Men der gjorde jag inte. Jag stog upp en stund och stirrade ut i luften och tänkte "helt otroligt att jag kan stå upp", sen gjorde jag allt det vanliga och det kändes bra att tänka på annat. Jag visste att jag skulle gråta och gå sönder om jag bara skulle sitta å göra ingenting. Kvällen innan hade inte varit bra heller, hade fått tillbaka en massa dåliga tankar från anorexian som skulle bli handlingar. Men det blev inte så, allt slutade bra. Visst är jag fortfarande skärrad och så fort jag börjar tänka lite på det känns det, och lätt att tankarna skenar iväg med andra saker som hänt i livet å ni vet sådär att hela livet suger och allt slutar med att man gråter å tycker synd om sig själv... Jag har kommit på att Kiro betyder mycket för mig. Utan våra promenader, mysstunder, lekar, alla gånger jag får gå upp och ta ur saker i munnen på honom, "stolleryck" och så där skulle jag bara va det gamla vanliga. Inget bra alltså. Mamma har sagt att han gillar mig, att han älskar mig, han föredrar mig. Det är sant att han följer efter mig mycket men jag tänker att det är för jag är hans "mat-mamma" och väntar bara på mat hela tiden. Sen att jag inte betyder nåt längre när han fått den, förräns nästa mål igen. Men jag vet inte om det är helt sant. Jag hoppas det är det mamma säger såklart. Iaf hoppas jag också att vi ska få ett band som bara kommer bli starkare och starkare. Jag känner mig mer modig med djur, så jag hoppas vi får många äventyr tillsammans på alla möjliga sätt. Jag är så glad att jag inte lämnat tillbaka honom när jag verkligen hade bestämt mig för det. Tack vare mina päron mycket som inte gått med på det, det är tack vare dom som jag överhuvudtaget fick ha en hund. Han är så rolig, och ser mig verkligen. Som jag visste att det skulle bli. Med honom är det lättare att vara stark, nu när jag fått börja rida igen också känns det dubbelt så lättare. Jag är tacksam för att Gud är med mig och leder mig rätt. Han vet om min framtid, Han vet hur det bäst ska bli. Jag hoppas Han litar på mig när jag ska ta mina beslut, för jag är inte alltid säker på om dom är rätt. Jag litar på Honom, så nu försöker jag lita på mig själv också. För att jag bevisade för migsjälv igår att det går att va stark bara när jag bestämde mig för det, stänkte det min självkänsla och positiva syn på världen och varelserna här. Jag vet att jag många gånger till kommer få downs, men då ska jag tänka på den här gången och att ensam är starkast. 

Ensam människa alltså. Kiro, hästarna och mina katter finns för mig❤️