callshappines.blogg.se

2016-07-19
23:00:00

Kiro och hästtankar

Hej alla! Det var ett tag sen. Mitt liv är inte så mycket mer annorlunda med stora förändringar. Det är galet som vanligt. Och inte galet som att jag är ute på äventyr och träffar en massa andra. Men det förstod ni nog. 
Det var sista dan på jobbet för mig idag för det va så lite å göra. Så blev inte två veckor utan 1 vecka å två dar..men det är något i alla fall. Nu kan jag tillbringa mer tid med Kiro också. Vi har börjat gå längre promenader och i förrgår och idag pussade han en häst haha. Det var så sött och jag har aldrig sett det innan. Hästen var så tålmodig och hade huvet lugnt mot mig och Kiro och han hoppade, viftade på svansen och slickade snabbt flera gånger på mulen, så gulligt! Igår gjorde han tydligen samma sak med en ko (och idag med!) när jag inte var hemma då. Han har fått träffa flera människor totalt nu också att jag tappat räkningen. Hundar har han träffat några också. Vilket är jättebra! Våra grannar med bondgård har skaffat två hästar, och först såg dom så små ut. Men när jag gick närmare var den ena iaf lika stor som Kenny. Dom rider varje dag.. På åkrarna.. ÖPPET FÄLT. En dag när jag gick med Kiro lös på åkern så kom dom väldigt nära, ryttarna med ponnyerna. Kiro skulle gå ner i en bäck och jag vände mig om å sa "vad ska du där nere å göra?!" Samtidigt såg jag dom komma, kanske 20 meter ifrån oss. Så jag kopplade Kiro och sa att han skulle titta haha och då gjorde han det (han förstår verkligen vad man säger ibland) Tjejen på den bruna ponnyn red barbacka. Hon på skäcken väntade in henne, helt tyst så bara fattade dom galopp helt plötsligt. Hon på den bruna - barbacka, på öppet fält = she's living my dream. Så jadär se dom rida nästan varje dag där medan jag inte rider alls för tillfället. Var nog två/tre veckor sen nu. Usch, kommer göra så ont i rumpan nästa gång. Pappa har frågat om han ska fråga om dom behöver hjälp när han träffar dom. Men han pratar aldrig med dom, inte vad jag ser iaf. Dessutom är dom typ 8 ungar och jag tror inte alla är upptagna samtidigt. Såå dom behöver nog inte min hjälp. Så nu har jag kommit på den depserata idén att börja på ridskola igen, fast i Jönköping eller så, så att det blir på en vardag. Har inte kollat det än men är för trött nu. Jag träffade för ovanlighetens skull ägaren till bondgården i förrgår. Har aldrig pratat så mycket med honom innan haha. Anledning? Kiro. Of course, jag ha aldrig pratat med så mycket olika folk sen jag skaffade valp. Vi pratade bara om honom då med hur han kommer växa och förändras, bitandet, att Elsa varken är pudel eller min hund osv.. Aldrig jag skulle våga nämna ridning mitt i allt. Kunde ju frågat om dom skaffat hästar nyligen eller så men det låter ju bara dumt egentligen när det är så uppenbart. Å dessutom är jag säker på att dom inte behöver någon hjälp. Känner inte dom så jättebra heller. Allt var så mycket lättare när jag hade Kenny. Varenda dag som jag jobbat nu, har jag tänkt på Kenny. Varenda låt jag lyssnade på förknippade jag med honom. Kärlek. Jag tänkte inte berätta det för mamma men jag gjorde det ändå. Till svar fick man "sluta med det". Vilket sårade mig lite, för jag kan inte bara glömma honom så liksom?! Antingen vet hon inte hur hon ska hantera det eller så tänker hon att det är över liksom och då kan man lika väl glömma honom när jag aldrig kommer få se honom igen. Det är hårt. Jag kommer aldrig glömma honom, liksom Nathalie. Som är ännu mer omöjlig att träffa, eftersom hon inte finns längre. Men jag förstår ägaren, hon vill int Eva en medryttare i onödan eftersom det är bäst om så lite folk som möjligt rider samma häst, så det inte blir så många olika ridstilar. Jag förstår det. Men jag undrar om hon verkligen förståd hur mycket jag kände för honom. Jag älskar Kenny, från djupet av mitt hjärta. Jag har aldrig känt mig så trygg eller klickat med en häst så mycket som med honom. Det är helt jävla fel att han inte finns i mitt liv längre!! Varför ska det vara så orättvist??! Jag låter säkert som en depserat, bortskämd unge men då får ni väl tycka det då. Huvudsaken jag vet hur jag känner. Jag måste glömma honom, men jag kan inte. Detta är mitt livs hårdaste uppgift.. Men jag vet att mamma har rätt i att jag ska sluta tänka på honom så mycket. 
Det med att jag ska jobba ett år på mammas jobb sen efter gymnasiet med är jag inte ett dugg taggad på. Men jag måste kämpa för att kunna ha råd med allt jag vill ha. Det jobbiga är ju att jag måste investera i det "tråkiga" först. Körlektioner, körkort, bil å det, boende och skit... Kommer ta aslång tid innan jag ens har råd med själva hästen. Sen ska den ju ha massa grejer med. Men ingen onödig skit tack xD har nog inte träffat en enda hästägare som har bara liten mängd av det nödvändigaste! Alltid flera av samma sak, plus en massa kända och okända saker. Sån tror jag inte jag kommer bli. Men man ska aldrig säga aldrig. Tappar livslusten när jag tänker på mammas jobb. Jag vill ju flytta direkt med men jag måste bo här hemma. Hur ska det funka..😬😕
Såklart har jag ju inte haft mobilen med mig när Kiro har pusskalas med hästen, men det kommer fler tillfällen.
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: