22:20:44
Min bedömning
Hej! Trodde jag inte hade bloggat sen i torsdags eller nåt sånt men det var inte aå längesen som jag trodde.. Vi har lågt med internet, typ 2 gigabite eller nåt sånt (kan INGENTING om det där) så idag har jag varit på nätet sammanlagt kanske tio minuter, tillät mig å kolla läget imorse sen var jag tvungen att stänga av. Har aldrig varit såhär lite på mobilen/iPaden haha. Men det kan väl bara vara bra egentligen.
Fast idag har det inte varit helt bra. Det är ljust och soligt, kan gå i shorts och linne och har ingen tid å passa nångång, (Förutom Kiros mattider osv..) och jag träffade min syrra igår på en medeltidsmarknad. Men alltid är det något som ska trigga det dåliga i mig.. Jag låg i sängen och fick se det jag såg för ett år sen, men på ett annat ställe. Stretch marks. För ett år sen kallade jag det tiger stripes, nästa år kanske jag vet vad det heter på svenska. Dom fick mig att må väldigt dåligt. Igen. Jag önskar bara att min kropp och jag kunde komma överrens. Tyvärr är det nog ganska så omöjligt. Jag var mycket själv hemma idag, vilket gjorde att jag hoppade över lunchen och sov istället en stund. Det kan bli så ibland, men jag sover så mycket mer nu. Eller oftare iaf. Jag är så trött, inte för jag anstränger mig så särskilt. Vet inte vad det är. Kriget i min hjärna? Det har varit där så länge att jag borde blivit härdad för flera år sen. Fast det har ju blivit värre det senaste halvåret. Fick hem papper häromdan där det stod en presentation om mig haha. Deja vu...
Jag hatar att dom skriver Cecilia.. Det är inte mitt naaaaaamn..eller ska inte va mitt namn. Jag hoppas så mycket kommer förändras när jag blir 18. Som ni ser på pappret säger dom att jag har både depression-och ångesttillstånd. Vad det nu ska betyda. Visst ibland känns det verkligen som jag är deprimerad men jag vill inte slänga såna ord hit och dit eftersom det är så pass allvarligt. Det är inte vem som helst som har det liksom som alla verkar tro. Det är inget man väljer - det bara blir. På pappret låter jag verkligen som en nördig forever alone person men inte som om jag har det svårt, utan att jag har valt att jag vill ha det så. Va med mina föräldrar och massa djur. Djuren vill jag såklart ha kvar men inte stanna i boet. Jag mår så dåligt av tanken - och synerna- som påminner mig hur otroligt ensam jag är. För två veckor sen åkte jag och mamma till Hemmakväll ovanligt nog en fredag. Jag var på bra humör och taggad inför kvällen, lyxen att se på hyrfilm liksom osv.. Utanför var flera ungdomar i min ålder. Dom rökte, gick ut och in i bilar, satt på backen å bara..va. That's how it should be, inget konstigt. Men jag åker omkring med min mamma hela tiden. Jag trivs med henne, men det är inte normalt att ha det så alla dagar i veckan typ jämt. Jag hänger aldrig med kompisar, särskilt inte på loven nu. (Eller det har ju hänt med det är fortfarande sällsynt) Jag snackar knappt med dom. När jag såg dessa ungdomar utanför fick jag verkligen en klump inom mig. Dom hade inte gjort nåt fel, men hela scenen påminde mig vilken nobody jag är. Jag bryr mig inte om vad jag sagt innan, att jag inte behöver människor och bara ska isolera mig med djuren. Jag bryr mig inte om jag skulle råka göra något olagligt, framför allt inte med vänner, eller om vi skulle va fast i en bilkö i Malmö för huvdsaken man är tillsammans. Okey det där lät ganska ocoolt men jag vill känna att jag lever. Just nu är enda sättet när jag rider. Och jag har ingenstans att rida längre. Jag lever inte. Ingen märker nåt för jag träffar ingen längre och mina föräldrar är för vana att se mig som jag är. Jag har bara mig själv. Bara jag som hör mina tankar och vet hur det är. På pappret är en beskrivna som många skulle säkert bara kunna drömma om. Väldigt otacksamt av mig att säga att det inte räcker. Men det är inte så jag menar.. Alla har olika behov. Och internat bland annat funkade inte för mig. Att bo med sina föräldrar å sen dom dag ut och dag in funkade inte för mig. Att bara höra mig själv prata, mig själv skratta, bara mina ögon överallt och plötsligt se dessa ungdomar vara tillsammas verkligen fick bomben att trilla ner och regna över mig av en fors med lava och krut. Som fastnade i mitt minne, i mitt ensamma hjärta.. Jag känner fortfarande den känslan.
💀
Jag gick också naturbruksgymnasium och bodde på internat. Vårt internat var fantastiskt i små röda stugor. Jag älskade det och fick massa kompisar för livet. Jag tycker internat situationen är perfekt för att skaffa vänner. Men min autism har aldrig hindrat mig från att hitta vänner trots att jag har andra sociala problem. Har jag tipsat dig om tjejkompis.se?