callshappines.blogg.se

2016-07-05
17:43:01

Varför jag vill sova

Jag är bara så trött nu. Det kan va i grunden att jag (för min del) inte sovit tillräckligt. Egentligen sover jag lika många timmar som jag brukar, och jag sover till längre än vad jag brukat. Sen jag fått hem Kiro sover jag till minst halv elva om jag inte blir väckt. Vilket jag blivit, och inte vill. Låt mig sova för fan. Dom skulle bara se andra i min ålder, som sover över halva dan, då är mina timmar ingenting. Det är enda tiden på dygnet som jag verkligen mår bra, och vet ni varför? Då slipper man allt, det är som att vara död. Och döden är så mycket mindre komplicerad än livet. Men jag har satt på mig ett ansvar med Kiro, dumt nog. Eller så är det bra. Vet inte. Så mycket tider som måste skötas osv men jag antar att det blir mycket mer chill när han är vuxen. Förutom att han behöver mer stimulans. Ingen kommer förstå, när jag får mina perioder att inte vilja göra någonting, för de tror jag är lat. Ganska självklar slutsats när man ser nån bara ligga där och inte gör någonting. Men när jag sover glömmer jag det. I vakna tillståndet har jag sån press på mig, att låta allt vara lugnt och skött. Få ner Kiro på energi och mata honom, blogga så jag inte tappar läsare, duscha så jag är fräsch, äta så jag överlever, "socialisera" så jag inte blir bortglömd, snart är det jobb också. Va vaken från klockan 6 och jobba till 4. I två veckor. Nej nej jag ska inte klaga, det är svårt att få jobb och jag har fått det nu ju. Men det kanske finns andra som förtjänar det mer. 
Jag har sånt otroligt självhat. Nej det är inte störst - för då hade jag varit död eller smal- men det är stort. Jag vill spola tillbaka tiden jämt, men jag skulle ändå bara göra samma saker och misstag om och om igen, det skulle inte bli någon skillnad ändå. Hästar och ridning älskar jag mest av allt som ni vet. Jag vill men jag vågar inte och vill inte tillräckligt för jag är så rädd av vad andra ska tycka och hur jag själv ska reagera. Nu rider jag aldrig själv längre, den tiden är förbi. Jag saknar den. Där var det aldrig något som sa emot. Nu är det bara krångel och osäkerhet som vanligt när jag är bland andra människor. Jag vågar inte för jag vet att jag inte kan bättre, som inte är tillräckligt. Jag gillar inte förändringar, jag begränsar mig inte med maten längre, är slarvigare med träningen, blir den nästintill djurplågare jag trodde jag aldrig skulle bli, byxorna är för trånga att dra upp, jag hör inte av mig till någon knappt längre, inläggen blir deppigare (förlåt), min kropp blir sämre, fler människor lämnar mig, träffa hästar är det för sällan det blir av för min del, sover längre och orkar inte mer. Ibland tänker jag att jag inte bryr mig, men det går över ganska fort.. 
Jag borde inte prata mera, jag skäms över min röst och sättet jag pratar på. Låter som en blandning av en sur tant, deprimerad tonåring, nån form av utomjording och bortskämd barnunge. Nåt sånt. Jag borde va tacksam över så mycket, men det är jag inte! Tyvärr! Det är för mycket som hindrar mig, för mycket skit som hänt, för mycket tankar som finns, och en massa som pågår och saker som borde hänt men inte gjorde det och tvärtom. Man ska göra misstag, men inte det enda man består av. Jag låter aldrig tacksam, när jag vill ha nåt och får det är jag missnöjd med det också. Jag lovar så mycket för andra, för mig själv, men håller det sällan hur mycket jag än tror på mig först. Jag har "fel" kompisar, och jag vet inte vilka jag borde ha. Om dom ska va olika mig så jag lär mig nåt eller om dom ska va liknande. Men det ENDA jag kräver så att säga, är att dom ska förstå mig. Och det är sällsynt, en del hinner ge upp innan dom ens försökt. En del relationer förstör jag själv, för rösterna i mitt huvud inte är överens. Jag vet inte varför jag gör en del saker, eller inte gör. Det hoppas jag att jag kan prata mer om en annan gång. Å alltid denna strävan efter att vara "normal".. Det finns en norm. Man är glad på bröllop, man skrattar åt en komedi (inte gråter eller blir berörd), man säger inte om man mår dåligt, man är tacksam över det man får, man drömmer om en fin lägenhet, inte en stuga mitt i ingenstans för att isolera sig, man drömmer om nåt lyckat - inte om att springa fritt med vildhästar för att komma ifrån sina misslyckanden. Men det är för jag redan vet att det är för sent. Jag är för negativ och ger upp för lätt för att försöka. Men det jag väl försöker med går bara emot mig eller tas ifrån. Inte så lätt då. Jag känner att jag inte förtjänar nåt, ändå försöker jag leva som "vanligt".. Jag vill inte att det ska va fel på mig och världen. Men det är fel på allt. Jag kan inte hänga med andra, särskilt inte nya männsikor. Jag älskar djuren men vet inte hur jag ska hantera dom, eller när andra folk är där också. Jag vet inte hur jag själv ska va. Jag önskar jag kunde få ut min energi på ett sätt jag längtar mest typ..att kunna sjunga rent. Men det kan jag långt ifrån göra, jag kan inte ens prata rent. Det låter förjävligt allthop, så därför borde jag bara sova för att va tyst och inte störa dom andra.
Det var jobbigt att skriva detta inlägget eftersom jag är så trött. Inte bara fysiskt. Allt det här, och resten.. 
I should just shut up
✌🏽️
Kommentarer:
2016-07-05 @ 22:59:12
#1: Ann

Jag brukade också drömma om att få springa med vildhästar. Att få leva i en vildhästflock som en av dom. Har du läst böckerna om Windy? Det var mina favoritböcker och det var den hästflocken i boken jag ville leva med!


Svar: Åh underbart. Nej har faktiskt inte läst dom!
Silja

2016-07-06 @ 21:37:39
#2: Jasmine

Det verkar som att du har det tungt just nu. Hoppas att du känner dig bättre inom kort och finner ro inombords. Ta vara på dig.

(Sent) Svar: Ja, Amsterdam är en mycket vacker stad. Det kanske är dags för ett återbesök, så att du får möjlighet att se det vackra i staden och inte bara hotellrummet likt ditt förra besök. :)

Kram

Svar: Ja det går hela tiden upp och ner men enda sen december har det varit nåt extra tungt som hänger över mig.
Silja

2016-07-07 @ 10:51:57

sv: Ja det är så som du säger. Man är olika även om man räknas inom en diagnos och upplever olika jobbigt. Sen så behöver man inte va de enda som tänker negativt och känner sig begränsad bara för man har en diagnos. jag tror alla människor kan gå igenom negativa tankar och känslor. Men du är väldigt bra på att uttrycka det du går igenom och vad som händer i ditt innersta. Många skulle inte våga öppna sig. Hur många känner sig inte avvisade ,odugliga och ovälbehövda? Samtidigt finns det anledning till varför vi lever och vandrar på denna planet. Vi kan göra så mycket för andra utan att ens veta om det. Vi kan ljusa upp någon annans dag utan att ens försöka. Det är sant. Jag är säker på att du tillför mycket denna värld. Man är liten men samtidigt finns något inom oss som är så mycket större.

Svar: Oh det var riktigt djupt sagt! Jag har funderat på om det finns nån mening att vi är här på jorden (som alla andra typ) men på senare tid har jag tänkt att det kanske inte finns någon. Vi kanske bara är här för att vi kan liksom. Vi kanske tror vi ska lära oss en massa saker och leva utifrån det, men jag vet inte.. Finns mycket å säga om det. Jo att man kan göra någons dag av bara småsaker har jag lärt mig genom att få fint bemötande själv! 😅 Kanske har hjälpt nån annan med utan att komma ihåg det vem vet. För mig är det lätt att öppna upp mig. Tack.
Silja

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: