callshappines.blogg.se

2016-06-10
00:20:21

Ångest kring socialisering

Det går hyfsat bra med Kiro. Han är mitt allt just nu då jag är typ fast här hemma för å passa honom haha. Nä mamma skulle till affären igår sa jag "jag vill följa med!! Om det är okej.." Minsta lilla steg utanför tomten kan va nyttigt xP Det är underbart med valp i alla fall, även om han är envis med att bitas och ignorera när man ropar/säger till honom. Jag gör precis som valpguiden sagt men så funka det inte å jag stanna upp och sa högt "det var bullshit" för seriöst, det funkade inte. Men det kanske börjar komma, eller så har jag inte lärt honom ordentligt. Han kan väl inte redan börjat i trotsåldern, jag fick ju nyss hit honom! På söndag ska han nog få komma utanför hemmet lite iaf, till annan ort i närheten. Blir spännande.
Idag när jag fastnat vid Facebook kollade jag på en video där det var en som sjöng i en kyrka. Inte ovanligt vid denna tiden. Vet inte vad som hände men efter den videon kände jag någon slags klump inuti mig eller nåt sånt. Jag fick sån otrolig ångest, sonar känt mycket dom senaste månaderna. Jag vet vad det är, jag mår så dåligt över att jag tappat kontakten med så många människor jag umgåtts och pratat med. Jag gillade verkligen att snacka och va med dom. Så poff försvann den magin. Det blir alltid så. Det är egentligen bara en enda person jag faktiskt fått tillbaka kontakten med på hela mitt liv. Sen har jag förlorat en massa, sorgligt nog. Den personen som sjöng på videon hade jag pratat med ganska mycket vad jag minns för några år sen, ingen aning om vad vi snackade om, förmodligen musik en del, ganska intensivt och sen inte alls mycket. Senast i julas ändå men det var typ ingenting. Det är så konstigt att ha gamla kontakter kvar men inte prata med dom. Jag bläddrar bland konversationer som kan va jättegamla men vill inte ta bort dom fastän jag borde, eftersom jag mår dåligt av att se dom. Glad men ändå illa till mods. Jag vill ta upp kontakten med fleeera stycken borde irl och på nätet, men jag vågar såklart inte. Då tänker jag och många andra "men då vill du det inte tillräckligt mycket", kanske stämmer men jakandet mig verkligen villig och kajag skyller på att jag har social fobi. För det har jag. Mitt beteende är inte normalt. Inte nånstans. Jag önskar fler ville prata och va med mig, inte bara för att ha nåt å göra, utan verkligen vilja. Men alla tröttnar på mig tillslut, när dom märker hur jag egentligen är. Inget speciellt, bara en tråkig person utan humor och bara pratar om sig själv. Förtjänar inget. Lika bra att låta det vara. Det ger mig sån panik för jag vill inte att det ska gå för länge men det gör det alltid ändå och då blir det konstigt att börja prata med nån eller ändra sitt beteende. Dom flesta skulle gå vidare och hitta nya människor att hänga med. Men sån är inte jag, jag kan inte bara sticka till en allmän plats och börja socialisera mig med andra. Jag vill behålla dom jag har, jag har ju "valt" dom av en anledning. Jag pratar med dom av en anledning. Jag gillar dom och dom flesta betyder nåt för mig. Om dom bara visste hur mycket jag tänker på dom och undrar om dom någonsin vill ha med mig och göra. Det är en frustrerande tanke. Lika frustrerande som att jag sitter ensam på mitt rum i mörkret och saknar kontakt, men jag vågar aldrig ta steget att kliva ut ur vrån och öppna munnen. Jag tror dom aldrig tänker på mig. För att jag inte är nåt speciellt. Jag är inte negativ nu som det kanske låter, jag är realistisk. Jag vill bara gå tillbaka till allt och snacka, skriva, umgås med dom jag gjorde det med innan. Goda tider fanns även i dom svåra perioderna. Nu blir det bara värre och värre. Jag trodde aldrig för 3 år sen att jag skulle känna så stort behov av att vara kring människor. Som vill va med mig och jag vill va med dom alltså. Att va på allmän plats bland kända eller okända människor där jag sitter mitt i allt med min mobil för att koppla bort verkligheten - räknas inte. Jag har annan syn på nästan allting nu än när jag gick i högstadiet. Då var det tydligt för mig, jag var tydlig mot mig själv och satte mänskligheten helt på off-knappen. Nu är jag mycket öppnare för jag trodde att jag kunde bli lyckligare, det blev jag lite grann i början, sen har jag tappat det. Vet inte vad som hände, det bara blev. Då kan man ju undra vad som är menat för mig egentligen. Eller om detta bara är nåt straff jag fått från ett annat liv. 
Detta är så klockrent att jag tåras. Finns inget mer som ger panik än detta. Svårt att sätta ord på det, så jag söker mig till bilder som kan göra det åt mig. Förlåt för alla dessa deppbilder men jag bara älskar dom så mycket för dom beskriver det mesta jag utsätts för och tänker.  
Innan har jag inte gett mig rätten att gråta och må dåligt och det där. För att det finns dom som har det så mycket värre i världen och alla mina bekymmer är "i-landsproblem". Nu orkar jag inte ha det kriget och argumenten mot mig själv. Nu säger jag helt ärligt att jag mår dåligt - vissa dagar är det mindre dåligt och andra är ett helvete. Det kommer alltid finnas dom som har det värre, och bättre. 
Känns som allt jag gör är fel och jag kan inte hänga med i tempot i världen med andra människor och naturen. Tröghuvud. Det känns som att det mesta beror på att jag inte varit med människor ordentligt, säkert har jag spenderat den mesta tiden av mitt liv ensam. Undra hur många timmar sammanlagt det blivit åt endast självhat... Jag tycker så många människor jag ser har så stort självförtroende. Eller dom skäms inte för att säga och göra saker liksom. Jag vet att det finns många, många människor som inte gillar sitt liv och så där. Men dom är normala och sticker ut å festar, dricker, åker till andra städer, hänger med både okända och väldigt nära vänner, dom försöker har kul (eller nåt) . Dom vågar i livet liksom. Jag gör inte sånt där alls. Guh vad jag försökt ta risker på senaste tiden ändå, det har gett olika resultat. Mestadels har det gått helt fel. Menmen, det är en risk så jag är inte så förvånad. Känns som jag bara skriver sånahär inlägg. Inte undra på att ingen vill prata med mig, det bara skriker död kring mig. Ingen vill prata med någon som inte säger nåt. Ingen vill va med någon som inte vill göra nåt. Så jag för väl skylla mig själv. Mina olika personligheter håller aldrig med varandra. Jag vill inte vara sån tråkmåns. Därför ger det ångest.
💀
Kommentarer:
2016-06-10 @ 00:45:45
#1: Emily ♡

Sv: Jag hittat jättemånga sådana bilder som stämmer in på mig. Tänk att så många känner exakt det jag känner.

2016-06-10 @ 16:05:23

Tycker du uttrycker dig väldigt bra och det finns ett djup i det du skriver. Du verkar vara intressant och det finns säkert massor som vill umgås med dig! Det är bara din fobi som står ivägen. Glad att jag hittat din blogg och ser fram emot att följa den!
/Ann

Svar: Tack för feedbacken! Jo jag skriver ganska mycket i gåtor så ibland kan man ju undra vad jag pratar om egentligen. Hm jag vet inte det, men det är sant att fobin stoppar det sociala samspelet VÄLDIGT mycket.. Allt skulle va så annorlunda om jag var social som dom andra. Kul å höra att du gillar bloggen, tack!
Silja

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: