callshappines.blogg.se

2016-06-20
23:05:59

Ensamheten

Jag har varit ensam hela mitt liv. Både i kärlek och vänskap. Och allt man kan komma på. Jag är ganska säker på att det beror på socialfobin, men Aspergern är helt klart grunden till det. Det känns som jag inte har levt, men det är för alla har sån uppfattning (som är självklar för dom) att man ska ha kul med människor, eller hitta på saker som gör en till badass eller kastas in i ett äventyr, om det så är utgång i främmande stad eller vandring i fjällen. 
Normala ungar - utan Asperger- går i skolan som dom flesta andra, hittar nya kompisar, kommer hem och chillar vid datorn elr åker på fotbollsträning. Kanske med nån kompis eller två. Nästa dag känner dom för att sova hela eftermiddagen för dom är så trötta, sen kanske lite läxor en stund. Medan dom håller kontakter med dom i skolan. Kanske till och med random personer på internet. På helgerna och loven åker dom hem till en vän och har kul, ens vän kanske har bjudit hem ett par stycken andra som dom blir kompis med, och fortsätter ses. Det fortsätter ungefär så. Ibland/ofta åker till krogen, klubben eller hem till kompis/halvkompis på fest. Man dricker, tatuerar sig, dansar, röker, lär känna nytt folk och har kul. Det är inget konstigt liksom, vardagsmat. Man kanske tror att ens vardag ser likadan ut när det är jobb eller skola. Men jag har AS, för mig ser det likadant ut hela tiden, året runt. När jag var liten - jag är i skolan och har lite kompisar att umgås med och är positivt inställd till livet. Jag antar att jag är vän med alla. Inget konstigt. Jag märker däremot inte när dom andra förolämpar mig, ger mig suckar eller skeptiska blickar. Men det växte sig på sen ju äldre och medvetnare jag blev. Till slut syntes jag inte alls. Jag hittar anledningar som att jag är för stor, ful och tråkig. Jag passar inte alls in. När jag är hemma kollar jag på tv och försöker göra läxor. Mycket stillasittande liv, inte undra på att man blev kallad tjock och lat. Ingen har berättat för mig om hur viktigt träning är och om kalorier ju. I högstadiet är jag ensammare än någonsin. Jag umgås med ett par stycken för att jag känner mig tryggare i flockdjuret jag är. Jag åker hem och varje dag är proceduren den samma - gå på toa, kollar hur stor min mage är idag, går in på mitt rum och tränar så mycket jag orkar och tänker en hel del under tiden så det ibland leder till gråt, lagar sen mat och begränsar portionen så mycket som möjligt såklart, sen är jag väl på mobilen och kollar på tv. Oavsett humör gör jag allt detta. Sen upp nästa dag till skolan att genomlida, så går cirkeln runt, oavsett humör och tillstånd. Längtar tills sommarlovet och sen gymnasiet, där jag kan börja nytt liv. Det går bra i början, jag känner mig mer social och ingen vet vem jag är först. Sen hände nåt, och jag isolerar mig på mitt internatrum och drar mig tillbaka lika mycket i denna skola som i grundskolan. Alla får reda på hur jag egentligen är som person, en som ingen vill va med om man inte måste. Jag vill sluta. Men vet inte vilket jag mest vill sluta i, skolan eller livet. Längtan att komma bort är stark i alla fall. Jag har gått första året nu i alla fall. Det har hänt mycket, men ändå inte. För min personliga utveckling har jag ändrat mig en del och varit med om otroligt mycket. Fått både möjligheter och förluster. Men för andra - normala- människor i min ålder skulle det va ingenting. Jag har inte blivit sån att jag sticker ut mitt i natten och hänger med några, eller på egna äventyr heller. Jag har inte 10 vänner jag umgås med varje helg och dricker och ligger runt och bli uppe till fyra på morgonen å sen sova till tre på dan. Jag har aldrig gjort det dära. Hemma har jag inte ens vänner. Hela mitt liv har sett i princip likadant ut.
Sånt här rinner över mig på kvällen/natten när jag är själv oftast, som allt annat. Men även på dan och det behövs inte stora händelser eller meningar som får mig påmind om mitt tråkiga liv. Om jag bara hör nån att dom ska på fest eller kanske ens bara va med kompisar nån dag i helgen, blir jag besviken på mig själv. Men jag är alldeles för osocial och har för lågt självförtroende för att göra såna grejer. Nu vet ju jag att många människor som är på klubb osv kan ha uselt liv, skära sig, va självmordsbenägna.. Å för att glömma det för en stund gör dom såna grejer som normala tonåringar gör - lever. Vilket är helt rätt inställning, jag klandrar dom absolut inte för det. Jag önskar jag va lika modig som dom på det sättet. När jag känner att jag lever är när jag rider. Va i naturen med djuren är helande. Men det blir såklart ensamt. Jag är människa, och oavsett art egentligen är man beroende av nån slags kontakt med sina artfränder. Så därför känns ju det. Oavsett om jag vill det eller inte, det sköljs över mig så hårt och jag vill inte känna så med tanke på att jag sagt så många gånger att jag hatar människor, men jag är beroende av dom (av bra människor) som alla andra. Jag är inget undantag, jag har samma behov som vilken människa som helst. Jag har dragit mig undan från dom så mycket att jag inte har koll på hur dom funkar och förstår mig oftast inte på dom, eller vad jag själv håller på med. AS:et gör det inte bättre heller. Vilket gör att andra också drar sig undan. Jag har umgåtts med djur och fokuserat så pass mycket på dom att jag kan komma på mig själv ibland med att bete mig som ett djur.. Jag känne gång på gång att jag borde agera och ge mig ut nånstans, vilket jag faktiskt har gjort en gång. Men det var nästan per automatik eftersom jag och min bästa kompis var som stalkers efter några. Men jag hatade ju det, kan ha berott på att personerna inte brydde sig ett skit om oss.. Jag känner att om jag ska ut på sånt igen måste det va med några jag känner riktigt bra för att känna mig trygg i det jag gör. När jag sagt detta till mamma säger hon bara "men om du mår så dåligt över det så kan du antingen ut och göra dom grejerna eller acceptera det som det är" Alltså att jag är hemma och kollar på film varje fredag och lördag. Har gjort det i några år nu, för det är det jag fastnat för liksom. 1. Inget annat finns just då i min aspergerhjärna 2. jag älskar film. Sen sätter jag mig med iPaden/mobilen/dagboken och ångrar allt jag gjort i livet ungefär. Jag kan bara inte komma igång och göra dessa saker. Inte ens något litet. Jag kanske inte är tillräckligt villig, eller jag tror att JAG är villig, men inte AS:et som vanligt. Det är den som får min rumpa fastklistrad här hemma som en liten enstörig tant. Jag isolerar mig här hemma också - ännu mer. Men på samma gång har jag ångest över att jag är så osocial, och det kanske får mitt hat för människor och framförallt mig själv att växa sig ännu större. Det är ju inte deras fel, det är bara mig det är fel på att jag är så konstig och läskig som en uggla i mörkret. Fast ännu värre. Jag undrar vart jag kommer sluta.. När jag berättade i sjätte klass för min dåvarande psykolog att jag när jag blir stor vill jag flytta ut på nån ödeplats med min drömhäst och isolera mig där å bara va med den tittade hon på mig som om jag precis mördat någon och skrattat åt det, så sa hon "Ookej." ... Ehm ja.. Å det värsta är att jag känner ungefär samma nu xD Visst, det behöver inte va en ödeplats och jag behöver inte klara mig som en bonde på 1800-talet. Men jag vill fortfarande bo på landet med några djur. Det är huvudsaken, och det är ju inget konstigt. Guh vad jag strävar efter att va normal egentligen, alla säger ju att ingen är normal, men det finns en norm egentligen ju. Om vi tänker min ålder: dom flesta går i skolan, en del skolkar ibland, man har något extraknäck på kvällen, på helgerna musik högsta volym som dundrar i högtalarna bland en hoppande folkmassa, träffa vänner på stan eller hemma ibland, åka nångång med familjen på resa (eller dessa älskade vänner), om man inte har familj gör man annat. Det varierar i alla fall i lagom mängd. Så är det för alla människor i hela Europa typ. Hos mig finns ingen variation särskilt inte när det kommer till skola. Rutinerna är för strikta från morgon till kväll, om något ändras blir jag hyper. Om jag är på nåt nytt ställe förväntar jag mig en panikattack när som helst, särskilt när jag är själv där. Därför känner jag mig mycket tryggare med någon jag känner bra. Men det gör väl dom flesta. Bara det att det kan avgöra så himla mycket för mig.. 
 
In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends
💀
Kommentarer:
2016-06-21 @ 15:56:24

Har du funderat på att aktivera dig i någon förening så du kan skaffa dig ett nätverk av människor som har samma problem som du? Till exempel Attention. Där kan du träffa andra med till exempel AS eller annan autism eller NPF som du kanske känner dig trygg med och kan skapa ett umgänge med? RSMH är också en bra förening där folk har alla möjliga diagnoser inklusive psykisk ohälsa. Där har jag hittat många förstående människor och RSMH brukar ha roliga träffar och kurser och studiescirklar som är gratis för medlemmar.

Svar: Jaså, inte alls tänkt på det faktiskt! Kanske ska ge det ett försök eller två ändå :) Men hur funkar det, är det över nätet eller träffas man i närmaste stad å pratar/gör nåt?
Silja

2016-06-23 @ 08:09:18

Hej!
Jag vill bara säga att jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver, förutom att jag aldrig mått dålig över att jag är osocial. Jag har liksom aldrig passat in och aldrig blivit förstådd, vilket gjort att jag istället drar mig undan. Som sagt trivs jag såhär också så jag kan ju omöjligt förstå hur det är för dig, men jag har haft problem med andra saker. Dock har jag inga diagnoser, dvs namn på mina "sjukdomar", vilket jag nog egentligen borde ha...
I vilket fall, långt ifrån alla ungdomar är ute och festar och umgås med folk så mycket som de vill få det att låta. I dagens samhälle är normen att vara översocial och allt annat är konstigt. Jag är inte social överhuvudtaget och trivs bra ensam. Dock elit-satsar jag med hästarna vilket gör att man kan använda det som ursäkt när folk frågar varför man aldrig "hittar på något kul". Jag vill också bo ensam med mina hästar i framtiden, haha.
Vad jag vill säga, jämför dig inte så mycket med alla andra! Jag vet att det är svårt, men alla är vi olika och uppskattar inte samma saker, så är det bara. Precis som förgående skulle jag också råda dig att hitta någon förening eller någon aktivitet att göra. Det hjälper otroligt mycket att ha något man brinner för och älskar. Direkt jag kommer hem och ut i stallet glömmer jag bort den helvetes-skolan och helt plötsligt kan jag leva och vara mig själv igen.
Kram

Svar: Oj, blir alltid lite förvånad över att andra kan känna igen sig mitt liv. Jag funderar på om det är hyfsat normalt ändå eftersom så pass många kan relatera :) Kanske är fler som är missförstådda då även om dom inte har AS. Håller med om att vara översocial är en norm, tack för du satt ord på det.. :/ Ja det vore ju skönt att ha hästar att "skylla på" (eller räddning i vårt fall kanske) men som synd är har jag ju inte häst själv.. Jag brinner jättemycket för hästar men som sagt kan jag inte styra så mycket över det själv, men dom är det enda jag vill ha som mål här i livet. Därför försöker jag bara stå ut här i skoltiden och satsa mer på framtiden, även om det kanske inte är jättebra att tänka så, men det är bättre med nåt positivt än inget :) Ska försöka tänka på att inte jämföra mig så mycket, ingen borde göra det egentligen, bara sluta oroa sig och inte bry sig om vad andra tycker. Vara sig själv liksom. Med risk för att bli stängd ute iofs.
Det låter underbart att få komma till stallet med hästarna varje dag!
Silja

2016-06-23 @ 10:02:20

Åhhh känner igen mig fast jag inte har aspergers? undrar ibland om jag ändå har men har aldrig lagt diagnos på mig själv eller någon annan då jag tror att vi är så olika ändå och kan förändras väldigt mycket. Problemet kanske inte är du utan att ingen har visat tillräcklig intresse för att lära känna dig och vara med dig och acceptera dig som du är? Du duger och du är intressant, minns det :) om du vill finns jag här för att prata. Jag känner mest igen det där med att vilja leva nytt liv, byta skola och när man byter börjar allt bra men efter ett tag drar jag mig in precis som på förra skolan och den cirkeln bara fortsätter.
Jag är faktiskt glad att jag aldrig festat hårt, legat och gjort såna saker, tycker det är bara vidrigt, men jag önskar jag hade varit mer öppen och lärt känna människor oavsett olikheterna för ja vi alla behöver nära vänner.

Svar: Vad kul å höra! Eller ja, för mig iaf.. När man är så ung som jag är man ju inte färdigutvecklad och innan jag fått min diagnos märkte jag att jag va så annorlunda mot dom andra och mamma sa att "alla tonåringar känner så" men jag bara visste att det var nåt speciellt med mig, och så va det ju. Eller är. Men poängen är att många kan känna sig annorlunda och sen självdiagnosticera sig, vilket är fel egentligen. Är bättre att söka upp nån proffesionell på sånt som jag gjorde och ska göra snart igen faktiskt för att kolla om jag är bipolär eller nåt. Det kan va så att när jag drar mig undan så undviker dom mig just för att jag ser ut som en som inte gillar att prata. Har hört det flera gånger faktiskt att fler vill förändra sig när dom byter skola..
Ja det kan jag förstå att du är glad för, bara för det heter fest betyder det inte att det är ett kul liv. Många gör ju sånt just för att dom mår dåligt. Egentligen ångrar jag att jag inte är sån just för att jag inte kan hänga med vänner bättre och skapa band å så där, och för att jag inte känner mig normal när jag bara är hemma med mig själv.
Tack💖
Silja

2016-06-23 @ 22:43:13
#4: ISA

jag får en så himla ledsen klump av detta. Ensamhet (ofrivillig) kan vara bland det värsta.. Men du! du är inte ensam. Tror många känner som du, bara att det inte alltid är alla som pratar om det. Kram iallafall <3

Svar: Ja det är verkligen hemskt att vara ständigt dissad vart man än går. Vore ju bra om alla vi ensamma personer kunde gå ihop och bli vi mot världen typ eller nåt haha :')Tack för du förstår ❤️
Silja

2016-06-24 @ 00:19:29

Alla andras liv är nog inte så roliga som du tror.. Alla tampas med sådana känslor som du har.. Hur tror du en person som "ligger runt" egentligen mår? Det var länge sen jag var tonåring. Men jag känner fortfarande igen mig mycket av det du skriver. Det finns mycket du kan göra..Man kan göra ;) Är sjäkv inte den supersociala typen, fast folk beskriver mig så. Är asjobbigt i sociala situationer som på fester mm. Jag gömmer mig helst I ett hörn. Som nån skrev, föreningar kan vara bra.. Tilia har jag hört mycket gott om. Sen kan du bli medlem på tex friskis och svettis. Där kan man göra saker helt själv , eller i grupp, men behöver i princip inte snacka med nån om man så inte önskar. Alla känner såhär. Mer eller mindre. Det ordnar sig. Och hästar är grymma! Saknar umgänget med dem varje dag!

Svar: Jo som jag sa i inlägget förstår jag att folk som går ut och gör mindre bra saker inte alltid mår bra. Jag FÖRSTÅR det. Okej, man kan ju visa sig som en viss person men egentligen va nån annan inombords... Jag ska nog bli medlem i nån förening, men är inte Friskis och Svettis en typ av gympagrupp??
Silja

2016-06-24 @ 00:41:00

Om du går in på http://rsmh.se/ och http://attention-riks.se/ så kan du kolla om dom har en förening med lokaler nära dig. Då kan du kontakta lokalföreningarna och kolla vad dom har för aktiviteter. Annars en sak som jag kom på är att du som har en form av autism tillhör en så kallad personkrets. Personkretsar är ett sätt för kommunen att hjälpa dom som har svårigheter. Det betyder att du har rätt till en kontaktperson eller ledsagare. Dom fungerar som en kompis som man kan träffa och prata me, fika, gå på bio osv. Jag kan inte detaljerna men om det finns en kurator där du får vård (vårdcentral eller psykiatrin) så vet hen mer om vad kommunen har att erbjuda. Kommunens socialpsykiatri brukar också ha ungdomsgrupper för ungdomar med psykiatriska diagnoser. Det borde kuratorn också kunna ta reda på. Bara några ideér, hoppas det är till hjälp! <3

Svar: Jo jag har redan en kontaktperson. Kuratorer och psykologer har jag testat, det hjälper inte mycket kan jag säga. Att prata med en främling som man får ta helt random, ofrivillig person känns lite fel. Nu har jag mycket alternativ, får se vad som bli. Tack :)
Silja

2016-06-24 @ 14:49:46
#7: Anna

Hej! Jag känner så igen mig i det du skriver, speciellt det där med att inte riktigt kunna vara spontan. Man känner att något fattas, det känns tomt och det känns som man missat en hel del, blivit ensam och nu står alla där i "folkmyllret" bland massa människor de känner och jag vågar knappt ta chanser utan att överväga fram och tillbaka. Vet inte vad det här beror på men att man vore annorlunda kan man ju önska ibland.. Bara för att det skulle leda till mer i ens liv känner jag, lite mer flyt. Så du är inte ensam, iallafall! <3

Svar: Oj, då förstår jag verkligen varför du känner igen dig i min text! Precis så är det.
Silja

2016-06-24 @ 21:43:20

Tycker du är så modig som skriver det här. Blev väldigt berörd av att läsa det och stolt över dig fastän jag inte känner dig, för att du vågade skriva det.

Min lillasyster har Asbergers och ADHD och vi pratar ofta om hennes ensamhet. Jag har ADHD och kan ha svårt ibland, men eftersom att jag är extremt uttåtriktad är det tvärt om för mig. Syrran har svårt att lära känna nya människor, våga prata och svårt att veta vad hon ska säga. jag har jättelätt med allt det där, men istället är jag fööör mycket, för öppen, för framåt, för glad, för mycket energi, så de flesta älskar mig men orkar bara med mig korta stunder. Här i USA passar jag in bättre än i normala, lugna Sverige. :-( Min syster har jättesvårt att träffa människor, och när hon väl träffar folk som hon kan knyta an till, har dem ofta svåra egan problem, egna diagnoser och depressioner, som gör att hon blir ledsen av att umgås med dem, för att dem pratar om negativa saker hela tiden. <3

Det är svårt. Men du är inte ensam <3 Du är själv. Men det finns andra som du och internet kan hjälpa dig att nå dem. Lycka till!!

Svar: Tack så mycket. Men det är inga problem för mig att skriva detta och dela med mig av det, jag är väldigt öppen person och skulle nog kunna gå fram till en främling och berätta min livshistoria bara så där. För det har ju i princip hänt. Men jag skulle ju aldrig göra det om ingen bad om det, tyvärr berättar jag alltid för mycket om det så bara är en liten fråga som "hur mår du?" Som jag tycker är komplicerad att svara på, jag öppnar mig för mycket helt enkelt. Eller det är inte enkelt, jag krånglar till det jämt.Jag förstår varför din lillasyster kan känna sig ensam, vi har säkert likadana känslor och tankar ibland som AS:en för med sig. Man säger ju att ADHD är släkt men det förstår jag inte riktigt eftersom dom brukar va precis tvärtom, väldigt sociala och impulsiva. Men tyvärr, ta mycket energi från andra. När jag är med människor som har adhd märker jag faktiskt inte av det, kanske för jag själv är lugn eller nåt.. Men det är väl olika hur mycket man pallar med.
Jag kan känna igen det att man träffar på folk med diagnoser och det blir att det är dom man umgås/snackar med mest. Frågan är om det är positivt eller negativt Personligen kommer jag bäst överens med dom och det brukar va dom som tycker jag är minst galen haha. Men det är ju synd att din syrra inte mår bra av att prata med dom, isåfall är det negativt i hennes fall. Men ibland kanske det är bättre än inga människor, och deprimerade människor är ju inte ledsna och negativa och så där hela tiden. Dom brukar faktiskt inte vilja prata om det och försöker tänka på annat, av mina erfarenheter i alla fall. Jag hoppas hon kan finna inre styrka och försöka få dom tänka på annat ibland så kanske det "smittar av sig" och dom speglar henne :)

Kloka ord av dig, tack så mycket! 💜
Silja

2016-06-24 @ 23:22:43
#9: Molly

Vill säga att jag tycker du är otroligt stark och modig som skriver detta - rent och personligt. Jag blir nästan lite inspirerad. Har också aspergers syndrom som du men mitt självförtroende är inte riktigt där än att jag kan skriva om det. Kommer fortsätta kika in på din blogg!

Svar: Ja, asså att va ärlig är nog det jag är bäst på haha. Jag ser det däremot inte som en modig grej, utan jag skriver så mycket om detta och mig själv för att det är helande för mig. Jag gör det istället för t.ex självskadebeteende. Mitt självförtroende är på noll så detta ser det inte direkt heller att jag gör det pga av det, jag känner mig lite dum faktiskt att jag skriver det så pass personligt eftersom jag ibland glömmer att hela världen kan läsa det så det har gått lite för långt ibland. Jag hoppas att nån någon gång möjligtvis kan känna sig inspirerad av det jag skriver, tack! Roligt att du vill kika in igen, hoppas du hittar all styrka du behöver.
Silja

2016-06-25 @ 12:13:32

Jag har AS. Jag fick det nyligen. Är 20. Jag kan på ett sätt känna som dig i det att jag känner att jag inte levt. Men det är ändå olikt dig. För jag upplever inte att min asperger påverkar mig så. Min asperger har oftast varit min superkraft och vart just den som gjort att jag klarat av skolan och så.

Svar: Okej! Det var ju ganska sent, men har hört att det varierar jättemycket för oss vilken ålder man får reda på det :) Vad intressant att du kan känna igen en del men ändå att det är olikt mig. Kan nog bero på att du ser AS som något bra, vilket jag inte gör på något sätt. Men att gilla läget och göra det bästa utav situationen är alltid den bästa lösningen, så du har helt rätt inställning! Absolut kan det va en push i skolarbetet.
Silja

2016-06-25 @ 12:32:35
#11: Jasmine

Ensamhet är en känsla som kan vara mycket svår att hantera. Jag har själv levt med den större delen av mitt liv... De senaste åren har känslan dock inte varit lika påtaglig och jag vill tro att det beror på att jag har hittat sammanhang som jag trivs bra i. Sammanhang där jag blir accepterad, respekterad och uppskattad för personen som jag är. Sammanhang där jag kan vara mig själv och där jag får plats att utvecklas - i min takt. Det är viktigt! Jag hoppas att du också finner sammanhang som får dig att må bra. Tvivla inte så mycket på dig själv - du är bra precis som du är. Det är så lätt att jämföra sig med andra människor, men likt det som tidigare har kommenterats till detta inlägg är andras liv inte alltid så glamorösa som det kanske kan verka. Vissa är bara bättre på att dölja sina mindre bra sidor och publicerar inte sanningen under mindre bra dagar.

Du är värdefull.
Kram

Svar: Ja det är det. Antar att det kan bli bättre med åren, som du beskriver. Det vore ju en dröm om man kunde tänka så, att hitta personer som accepterar en för den man är och inte bry sig om vad andra tycker. Vilket jag gör för mycket oftast. I princip alla sammanhang med djur mår jag som allra bäst, dom är dom enda som får mig att känna lycka och som förstår mig, jag förstår dom. Allt sjunker in och det känns som jag mer tillhör dom än människosläktet. Tvivel är det största jag består av! Mitt självförtroende är på noll, och det har inte blivit mycket bättre efter jag börja gymnasiet. Jag förstår att många som verkar ha ett toppenliv kan känna ungefär som jag, att dom är värdelösa och jämför sig för mycket med andra - jag vet. Det är det jag oxå försöker få fram, att det kan finnas en baksida med allt festande osv, men dom gör något iaf utav det, för att glömma det för en stund. Om jag är på fest förstärks mina tankar om hur hemsk jag ser ut och är, för att alla andra ser för bra ut och är sociala. Precis det jag inte är. Jag vågar inte göra nånting.
Tack
Silja

2016-06-25 @ 18:27:33

Vad modigt och fint av dig att dela med dig av detta. Jag hoppas du kan finna styrka i stödet du får här bland annat. Det är inte lätt att känna sig ensam, men det kan vara en styrka att finna nöje i sitt eget sällskap. Jag känner igen mig i delar av det du skriver, utan att ha AS. Det finns inget krav på att vara "som alla andra" egentligen även om det känns så ibland. I långa loppet kommer en långt på att vara sig själv och ägna sig åt sånt som just du mår bra av. Jag har alltid hållit mig till ett fåtal vänner, aldrig passat i stora gäng och är inte superförtjust i att hänga på krogen. Och det är helt okej! Men det har tagit tid att hitta mig själv i röran av alla känslor och händelser i livet. Och du, det kommer ett liv efter skolan! Styrkekram till dig!

Svar: Jag har fått mycket mer stöd i detta än vad jag trodde jag skulle få! Är väldigt tacksam över det. Ja, har hört flera gånger nu att det är flera som kan relatera till mina "historier" även om dom inte har samma diagnoser. Det hjälper. Det är inte just den biten att jag vill va som "alla andra", utan huvudsaken för mig har alltid varit att ha några vänner jag kan ha kul med och kan lita på. Just nu är det ungefär 1, och det får jag ändå va glad för. Vi har gjort ett å annat som både blivit lyckat och mindre lyckat.. Antar att det är det jag får leva med, for now. Tonåren är en väldigt förvirrande period, så jag förstår vad du menar att det tar tid att hitta sig själv.
Tiden efter skolan är den jag längtar mest till, och har gjort enda sen kanske femte klass. Nu är det ganska nära iaf, två år till i gymnasiet, sen vill jag jobba och leva med mitt eget, även om jag inte precis tror att jag kommer ha råd med allt jag vill ha det till.. Tack.
Silja

2016-06-26 @ 01:39:02
#13: Maria A

Jag är stolt över dig Silja❤️

Svar: Tack Mia, detsamma❤️
Silja

2016-06-26 @ 19:37:15

Grymt bra skrivet av dig. Jag är en gammal gubbe på 44 år som börjat fatta nu att jag har någon diagnos. Jag är väldigt social men nu och vissa perioder i mitt liv har jag bara velat dragit mig undan. Jag har blivit sviken på alla möjliga sätt men är beredd att kämpa mig tillbaks och kunna lita på folk. Blir glad att läsa att du tar tag i problemet i så ung ålder. Jag har diagnos kraftig depression men börjar undra om det är mått mer. Nått som kunnat upptäckas vid tidigare ålder. Fortsätt kämpa!

Svar: Tack så mycket! Ja, det är långt ifrån alla som upptäcker diagnoser så pass tidigt, men bättre sent än aldrig skulle jag säga, man vill ju ändå veta vad det är som gör en "annorlunda" från dom andra eller så.. Det låter som du också tagit tag i problemet, bara för man gjort det betyder det inte att resten av livet sen går på flyt, det tillhör att man gör samma misstag om och om igen, samma att man kan få återfall för till exempel isolering även om man var mer social och öppen nyss.
Jag hoppas det kommer gå bra för dig fortsättningsvis :)
Silja

2016-06-27 @ 10:03:25

va modig du är som skriver detta fortsätt kämpa!

Svar: Tack du
Silja

2016-09-20 @ 13:17:56
#16: Caroline

Känner igen mig i det mesta du skriver. Har själv Asperger.

Jag har haft lite till och från i det sociala. När jag var runt 5-11års åldern. Så hade jag rätt "många" kompisar 4-5st. Men fick ofta höra att jag var enformig i mina intressen, men rent generellt var det sociala helt OK.

Mellan 11-13 så var jag alltid med EN kompis (som har diagnosen ADHD). Hon var den enda jag var med. Vi hade i princip samma intressen, och vi sov över hos varandra varannan helg. Vi förstod varandra väldigt bra. Jag hade dock inte fått någon diagnos då.

När jag började högstadiet. Så försökte jag vara mera "normal". Jag var rätt så bra på det, men var väldigt fejkat, men hade samtidigt en rått så bra period, men mycket problem med betyg och sådant. Och umgicks aldrig med min gamla kompis med ADHD... vilket är synd!!

När jag började gymnasiet så blev jag en "korsblandning" mellan alla dessa ovanstående. Jag börja även utveckla en mildare social fobi och anorexi också. Strax efter att jag blev tillkallad till BUP pga min undervikt, så fick jag även diagnosen Aspergers syndrom.

Jag har haft intresse i sådant som att ha vänner... dricka... vara... "NORMAL". Men jag har haft svårt att ta första steget, eller så är jag "för på".
Jag hade några få halvtrygga personer jag umgicks med. Drack lite med, och kunde vara SOCIAL... vilket är något de andra i klassen aldrig fick se av... Var tom en gång i busskuren, som en tjej sa "jag, skulle vilja se Caroline full, det tror jag skulle vara intressant".
Hade jag vare med på balen och champagnefrukosten vid studenten, så hade de säkert fått sett den "fulla Caroline", men de fick de inte... vet inte om jag ska vara glad eller inte för det, men jag ångrar mig att jag inte var med på champagnefrukosten och så flaket, som man står på efter man slutat gymnasiet.

Sedan tog det sedan 2år som jag ens fick arbetsträna efter studenten. Jag har aldrig haft riktigt arbete.
Utåt sett har folk sett mig som en blyg och lugn tjej, som håller sina tider och sköter mig. Folk som känner mig bättre vet att jag kan ta ut mina frustrationer och sådant innanför trygga hemmet...

Nu idag är jag hela 26år gammal. Jag har få eller... INGA vänner. Senast jag umgicks med en kompis var över ett år sedan. Har en pojkvän (min närmsta vän) annars umgås jag endast med familj och släkt nu for tiden...
Jag mår mestadels bra i allt det trygga. Men i nya situationer så får jag mer eller mindre panik...

Vet inte om detta var ett allt för personligt meddelande/svar till ditt inlägg? Någon gång framöver tänkte jag även skriva om MIN Aspergers. Den ser såklart inte exakt likadan ut för alla.

Ha det fint och fint av dig att dela med dig av denna text/inlägg! :)

Svar: Oj vad fint att DU kunde dela med dig av detta! Det är inte alla som gör, verkligen inte. Vet inte vad jag ska säga för det kommer nog låta fel. Men jag förstår att du känner igen dig i mycket jag skrivit. Även om det skilde på oss väldigt mycket med perioden när du va väldigt social och drack osv. Det är ju så med att ju yngre man är, desto fler vänner har man oftast. Så hade jag det med, har bara blivit färre med åren känns det som. Väldigt sorgligt att du inte umgås med din barndomsvän som du hade så bra relation med :( Vet att det är lättare sagt än gjort, men du kanske kan prova ta upp kontakten igen? Jag gjorde det med min barndomsvän för knappt ett år sen och det har funkat superbra nu fastän jag i flera år trott hon hatat mig. Jag tror att man lätt får dom diagnoserna som vi båda haft när man är så osäker i sig själv.. Personligen (som jag sagt många gånger heh) är Aspergern ett helvete. Den utvecklar dåliga saker tycker ja.
Det finns en hel del likheter mellan oss och andra med Asperger, men som du säger är det ingen som är exakt likadan som en annan. Eftersom vi är individer också.
Jag är ledsen för allt som hänt dig, men är glad att du kan känna dig trygg i detta nu. Det är viktigt.
Tack än en gång att du ville dela med dig, uppskattar att läsa hur andra vill berätta hur dom har det :)
Silja

2016-09-22 @ 15:50:02
#17: Caroline

Vet inte vad din definition på "väldigt social" är?
Om det är när man sitter med sina 4 närmaste vänner, som man inte har någotvidare direkt djup med, och är den som talar minst av dem så... visst DÅ var jag väldigt social då ;)

Men jag har ALDRIG vare på krogen här i Sverige tex.
Jag har ALDRIG vare på fest.
En gång när var jag på "disco" i skolan när jag var runt 13, så fick åka hem inom en timme (om inte närmare 30 minuter, kommer inte ihåg), för jag klarade inte av miljön, samt att jag hade ju inga vänner att vara med.

Närmsta gångerna som jag har drucke utanför hemmet (utanför tryggheten, inklusive familjen, eller med ett fåtal kompisar). Så är senaste gången ihop med min kille, när jag var utomlands (och då hade jag även drucke lite innan med också) Men han fick mig in på ena och andra krogen. Då satt jag ju i främmande miljöer, med mycket folk i rörelse. Men då behöver man inte vara så social, när man har en pojkvän som kan skötta snacket osv...

När det kommer till mina gamla kompis, så vet jag inte...
Sökte upp hennes namn på google en gång. Och hon verkar bo väldigt långt borta. Och tror att vi växt ifrån varandra. Märkte att vi blev mer och mer olika med tiden, speciellt mot slutet.
Annars är hon den mest äkta människa jag mött, och sådana är sällsynta! Så just det är väldigt synd!
Men annars så vill inte lägga mig i hennes liv för mycket heller. Får bli dagen i sådana fall, om jag skulle möta på henne personligen istället.

Svar: Okey, jag kanske missförstod eller överdrev lite.. Men man brukar ju ha fler vänner när man är yngre oftast. Oj kan verkligen känna igen mig i det du berättar.. Jag har också svårt för såna stökiga miljöer med mycket folk, blir så jobbigt och ibland har jag bara brytit ihop och sprungit därifrån. Hemskt.
Åh, tråkigt att det inte var så nära din gamla barndomsvän bodde :/ Å det är ju sant iofs, att man växer upp och kan bli väldigt annorlunda då. Så är väl inte så ovanlig situation egentligen. Men jag hoppas du får träffa henne nån dag, för det är spännande att träffa någon igen, som man inte sett på länge! :)
Silja

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: