callshappines.blogg.se

2016-06-02
19:32:54

Medveten ålder

Jag vill verkligen inte att människor ska tycka illa om mig. Det är hemskt när det händer. Förlåt för jag existerar liksom. Det blir inte lättare när man har så svårt att läsa av andra, både uttryckligen och det uppenbara. Jag märker inte ibland om jag gjort nåt fel. Men det var svårare förr, innan den "medvetna åldern", alltså innan jag fyllde 12. Sen har den bara utvecklats och jag har märkt saker mer och mer med mig själv. Både positivt och negativt. Jag har kunnat omvända saker jag tyckt är dåliga till nåt positivt. 
När jag började sexan upptäckte jag hur viktigt det var med träning och kost. Jag hade stört mig på min längd och storlek innan men i sexan blev den bara värre. Det var då det började bli jobbigt att gå mitt i en sal bland massa folk.
Sjuan var ett hemskt år. Då började jag högstadiet och jag tog ett jättebra beslut - jag blev vegetarian. Eller demiterian.. För jag hade upptäckt hur cruel världen är, ondskan som existerar. Folk som var äldre än mig kändes jättejobbigt, så jag bara gick runt med en supporttanke åt mig själv "det blir bra när niorna slutar" för tydligen tyckte jag att dom i nian var stora. Jag som kände mig så vuxen som börjat sjuan, men shit vad liten man är egentligen. Otroligt vad syn på saker kan förändras.. Jag gick på grupptryck, jag upptäckte hur mer och mer dissad jag blev. Jag var inget särskilt, någon ingen ville va med. Jag var så konstig och förstod inte varför jag gjorde vissa saker, som att stå vid skåpet och stirra ut genom luften för att komma en kvart senare till tyskan. Upprepade gånger om detta gav kvarsittning, som jag ville ha en gång av nån anledning.
Åttan är ju året mittemellan högstadiet, så därför kommer jag inte ihåg så mycket haha. Men det var en relief att niorna inte var kvar och jag kände mig lite säkrare. But still.. Osäkerheten tryckte över mina axlar och jag ville bli mindre, synligt sätt. Jag antar att det bara blev värre ju mer åren gick där. Jag hade ingen å lita på, förutom mig själv var den enda som support. Men rösterna hade ju börjat växa sig fram så jag blev till och med sviken av mig själv när jag inte vågade saker och så. Jag var så blyg. 
I nian fick jag reda på att jag hade anorexia, eller början till det i alla fall. Från januari till maj var jag sjuk varenda månad, och innan hade jag bara varit sjuk i januari varje år. Jag och mamma blev skrämda, det va reinte lite sjuk heller. Mamma är säker på att det berodde på för lite näring. Sen började jag min recovery då i mars, som har gått lite upp och ner. Visst, vikten kanske man kunde lösa, men min längd var det kört med för längesen. Jag har aldrig vetat om längden eller vikten stört mig mest. Men jag antar längden, eftersom den inte går att ändra. Det enda som höll mig vid liv var ridningen på onsdagskvällarna, som jag sa att jag levde en timme en gång i veckan. Och det var då. Som fick folk att kolla konstigt på mig. Vet dom inte vad leva är? Inte att gå runt som en outsider i skolan i alla fall. Det var den största anledningen till att jag mådde dåligt, för det kändes som alla var emot mig. Jag har fått fler tydliga exempel ju mer åren gått i alla fall. Som med när jag "ställde upp" som Luciakandidat... Glömmer aldrig det.. Shit är det SÅ fel på mig?!...tänkte jag. Chockad över att få den uppmärksamheten, den dåliga sorten av uppmärksamhet. Sen så hade jag fått många röster, som om jag plötsligt var värd att röstas på. Snacka om dubbelmoral. Men jag har ingen aning om vart dom rösterna kom ifrån, eller om dom var på skämt eller allvar. Jag är glad att jag inte blev i alla fall. Jag skäms över allt jag gör, måste spela ibland. Innan har jag visat när jag är ledsen eller arg genom att slå hårt i dörrar eller stått i ett hörn och tittat ner. Och skrämt andra.
Nu i gymnasiet har det hänt något. Det har hänt mycket, både bra och dåliga saker. Innan har jag inte haft riktiga anledningar till att klaga över saker och va nere. Jag kanske inte precis har rätt att klaga över mitt liv eftersom jag har typ allt man kan önska sig, men det finns faktiskt fortfarande saker jag tycker är tröttsamt. Bara för att jag kan ska jag rabbla upp en lista över bra och dåliga saker som hänt sen Tenhult
💯 Bra:  Jag känner att jag hittat vänner som är sanna och jag har
              Kenny kom in i mitt liv och gav mig livslust å hopp
              Mina päron har gått med på att skaffa hund
              Jag har fler möjligheter med att träffa människor och hästar nu
              Mitt liv är mer varierande här
              Jag pratar mer i telefon mkt tack vare att jag kommit tillbax till Skype
              Känner mig modigare med att gå osminkad
              Jag är pyttelite mer social
              Har hållt i en massa djur för första gången och träffar massa mer om dagarna, än i högstadiet liksom..
              Har så mycket mer möjligheter med det mesta när jag går här faktiskt
❌ Dåliga: Nathalie har dött, det är det värsta
            Jag är fortfarande ärrad sen Mariestad (februari detta året), om ni kommer ihåg vad som hände där..
            Flera djur jag fäst mig vid på skolan har dött, Tindra, Flisa, Astrid, Olof, Misa
            Jag blev kär i fel person, men det är över nu tack och lov
            Jag har fått mig att spy för första gången.. Och dom ätstörningstankarna känns som dom aldrig kommer försvinna 
            Jag har börjat sova mer på dagarna på gymnasiet, vilket jag aldrig gjort innan. Pga psykisk trötthet oftast
            Jag har förlorat Kenny
            Jag har blivit sämre på att träna
            Jag är för mycket på mobilen och iPaden 
            Endel tankar har blivit mörkare
 
Tycker livet på Tenhult är allmänt bra, fördelarna väger över. Även om dödsfallen och misslyckade träffar har sårat mig djupt, djupt... Jag blir alltmer medveten ju mer tiden går. Å jag känner att jag inte är färdig än, inte bara vetskapen att man är "mogen" vid 25, jag som kan känna inuti mig känner att jag kan ändra åsikter och tankar inom ett par år bara. Det beror på vad som kommer hända mer och vad för erfarenheter jag kommer få. Jag måste uppleva misstag för att kunna lära mig nånting, oavsett hur hemskt det är. Och händer det så händer det ju. 
Men det jobbiga är när det inte finns nåt misstag, utan det bara händer skit ändå, som att jag inte får rida eller ens träffa Kenny mer. Det finns inget jag kan göra åt det, känner hela tiden att jag bara vill sova.
 
Varför ska dom jag bryr mig om tas ifrån mig?
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: