callshappines.blogg.se

Det är blandade känslor nu. Jag känner mig väldigt desperat för jag har ansökt om ledighet nästa vecka för vi ska hämta valpen en vecka tidigare! Alltså IMORGON. Helt sjukt, kändes som jag bloggade här nyss en lista på raser jag funderade mellan, och nu har vi hittat både ras och uppfödare. Men inte individ hehe.. Den andra familjen som skulle ha den andra hanen kommer innan oss imon med, så jag får väl bah ta den som är kvar. 

Men idag är fredag. Jag hade helst viljat åka hem, som vanligt. Men jag ska på T3, det där kristna stället. Å visst, T3 är kul men nu är det avslutning eller nåt sånt tror jag och då är det en slags fest. Hatar fester. Tack och lov kommer jag ha ett par stycken att va med, kommer va så mycket folk där och jag är rädd å få en panikattack som jag fick första gången och nån mer gång. Det skulle inte förvåna mig ett dugg, jag förväntar mig det till och med. Jag ska försöka tänka på Kiro ikväll när det blir jobbigt i alla fall, så kanske det blir lättare. Tyvärr har jag ingen häst att tänka på, eftersom det inte finns nån i mitt liv just nu. Saknar Kenny så jäkla mycket, så att det gör ont. Jag vill samtidigt som jag inte vill tänka på honom. Men oavsett vilja tänker jag på honom ändå, som när jag kollar på flipagrammet jag gjorde så mår jag både bra och dåligt. Jag kommer inte våga prata om detta sen med nån typ, särskilt inte mamma eller annan i familjen. Då tror dom att jag inte är tacksam. Men som jag sagt innan så är hund och häst inte samma sak. Jag behöver djur i mitt liv, å det är katterna, hunden och en häst att anförtro mig, och hen känner likadant med mig. Så kände jag med Kenny, det är ett helvete att leva nu utan honom. Om folk inte tror mig kan jag säga att jag har ett par låtar som jag förknippar med honom, vilket gör det extra starkt. Det krymper och kniper igen i hjärtat. Nästan så minnerna i huvet värker. Dom är fortfarande levande för mig. Han var den som gav mig nåt att längta efter, hopp och livslust. Minnerna och känslorna är så starka och äkta att det får mig att gråta, aldrig kommer någon få reda på det. Ingen kan därför hjälpa mig. Jag vill inte öppna upp mig, då berättar jag alltid för mycket som visar mitt verkliga psycho. Det vill jag inte, därför är det lika bra att vara tyst. Jag kräver ingen uppmärksamhet, jag ville bara få ur mig den dåliga energin. Men det hjäper inte i detta fallet, för stunden kan det lätta, men det återkommer gång på gång min saknad. Den är ständig, men olika stark. Oavsett hur mycket jag förklarar förstår ingen människa sig på mina ord eller dess betydelse - dom har bara betydelse för mig. Jag är trött på att säga ord som ingen förstår. Jag är bättre på att va tyst, men det är bara nån millimeter. Jag förstår inte hur människor funkar, eller hur jag funkar då heller. Men jag förstår hur illa svårt det kan vara när det som gav gnistan i livet, försvinner. Man vill inte göra något längre. Det är inte som på film, man kan inte se i blicken på mig hur mycket jag älskar något, det är bara jag själv som vet.. För jag är den enda som känner mitt hjärta. Därför förstår bara jag själv hur mycket någon eller något kan betyda för mig, det är det enda jag förstår med mig själv om. Min livsviktiga kärlek för dom djuren. Det är något speciellt, något unikt, något personligt som ingen kommer förstå oavsett hur mycket jag förklarar det. Jag hoppas ni kan få en liten aning av min text i alla fall. Jag kräver ingen uppmärksamhet, jag bara har extremt starka behov. Dom enda som kan förstå dom är djuren, för dom är dom tryggaste varelserna på denna jord, som förstår mer än vi tror. Det är nåt djupt över det. Därför fattar jag inte hur man kan nonchalera dom. Folk kanske tror jag nonchalerar vissa saker, men som jag sa, man ser inte det i blicken på mig. Det är bara nåt jag känner i hjärtat, och vackra ord sprider sig i mitt huvud. Möjligtvis kan djuren känna det när jag är intill dom, möjligtvis kan jag känna bandet emellan oss en dag. Bara det inte går fort över som har hänt