21:10:09
Demonen fick ett ansikte
24 maj tisdag Jag såg demonen. Den är svart och mörk som döden med typiskt skräckinjagade, spetsade öron. Klargula ögon med smala, lodräta pupiller. Den stirrade på mig som om den väntar på att jag ska göra nåt. Jag kan inte säga om den vill mig något ont, men antagligen eftersom andningen blev indragen och dramatisk. Den vet vad jag vill, därför väntar den. Den har säkert mer kraft på andra sidan där den vill att jag ska hamna.
En del säger att dom är där för mig, men när jag vänder mig dit verkar dom förvånade. Jag berättar helt ärligt- som psychot inom mig gör- och det är tyst som om jag sagt det högt till mig själv. Vart gick jag fel med människor? Dom vill intr förstå, jag kan intr förstå dom. Jag hör inte ihop med dom, även om vi är likartade så går vi inte ihop bara. Inte med någon, även om jag kan tro nåt öde vill att jag ska funka med den människan. Nej, det är bara jag, musiken och demonerna. Eller om det bara är en.... Jag är inte säker på någonting. Mig själv, människor, meningen med livet. Jag undrar mycket vad dom andra tänker. Om dom kommit så långt i tankarna som jag, eller om dom bara struntar i det och lever. Förmodligen det sista. Jag är så långt ifrån "normal" man kan komma. Jag röker inte, dricker inte, festar inte, skolkar inte, är alltid duktig. Det suger. Ingen finns för mig egentligen. Å dom jag bryr mig om tas ifrån mig.
Det var nästan lite läskigt det som hände för ett par timmar sen. Jag var inte rädd, men det tog kraft ur mig. Jag låg med huvudet på armarna på mitt skrivbord och lyssnade på musik. Tankarna tar över mig alltmer, solen högt över himlen och det känns som den bara lyser på mig. Jag blundar och tar in, som jag alltid gör..och det ansiktet dyker upp framför mig. Helt utan förvarning. Jag blev inte så överraskad som man kanske skulle tro, men det var ändå inget jag förväntat mig precis. Jag undrar hur det gick till. Ansiktet påminde lite om Toothless, draken, men inte så djupa ögon och sött ansikte. Utan bara plain med öron och stirrande ögon. Bara någon sekund efter jag sett det andas jag häftigt av någon anledning, för det ansiktet symboliserade min sorg och då blev det extra "starkt" mot mig. Å gråten slutade ju inte heller, shit.. Blev vid två tillfällen tätt idag. Vet inte vad som händer med mig. Men det började med att jag tänkte på att jag inte har Kenny längre. Han var liksom den enda som gav mig hopp o lycka på riktigt. Låter klyschigt, jag vet, men jag menar det verkligen. Ingenting annat har fått mig så mållös och lycklig över hur bra det gick med honom. Men då kände jag ju också under hela tiden "det här kommer inte fortsätta". Jag hade en sån känsla hela tiden, jag försökte njuta medans det varade så mycket som möjligt - och det gjorde jag fullt ut. Jag var inte missnöjd med det en sekund. När det var svårt i skolan tänkte jag bara Kenny+frihet=❤️ Det var min hemliga kod för lycka kan man säga, för han var den enda jag hade. Han var den enda som kändes som han såg mig, han var en av dom få som kunde stå ut med mig haha..
När jag säger i dagboksinlägget att jag inte röker osv tänker man väl "men det är ju bra" men nä, inte för mig. Jag blir en outsider av det. Det är liksom inte bara dom "extrema" grejerna, jag är inte spontan eller rolig. Jag isolerar mig hela tiden. Jag blir stolt bara om jag svarar någon, som vem som helst skulle göra. Men det är allitid något någon framförallt tonåring gör. För ingen har det lätt. Eller 99% av alla tonåringar har något problem som stör dom i alla fall. För att lätta på problemet skadar dom sig, söker sig till såna som liknar dom och röker hasch tillsammans, vandaliserar, gör som dom vill och kan strunta i allt och alla eller vad fan dom gör. Jag vet säkert inte ens hältfen, vilket inte är konstigt eftersom jag är som en ensam tant i skogen. Det kanske inte är det hälsosammaste eller smartaste livet dom lever, men dom GÖR i alla fall någonting. Förstår ni vad jag menar? Det handlar om att leva, inte överleva. Och då spelar det ingen roll om jag är här och ser till att jag får alla mina timmars sömn, blir godkänd i alla ämnen och är nyttig. DET SPELAR INGEN ROLL NÄR MAN ÄR FUCKING ENSAM OCH INGEN VILL VA MED EN. Kanske har folk börjat se till slut på mig samma sätt som jag ser på mig själv. Dom ser den demonen, som är alla mina röster. Den är Aspergern, ätstörningen, psychot, jag. Den är visserligen kind of osynlig inuti mitt huvud, men den har tagit över hela mig hur jag är.
Ingen ser. Orkar inte. Vill inte. Jag vet inte vad jag vill eller vart jag ska ta vägen. Dom få som släpps in i mitt liv, alla dom går. Tillslut är det bara jag kvar. Man kan säga vi två, jag och demonen, men mest känns det som den är jag, jag är den. Det finns ingen annan. Folk blir rädda och förvirrade så dom drar sig undan. Jag har försökt så mycket, så länge.. Blir frustrerad över att allt bara blir tankar, jag har en spärr som sätter alltför stora gränser för mig. Kan inte göra annat än att skaka. Skaka av gråt. Jag är rädd för mörkret, ändå dras jag till det. Jag trivs inte någonstans, jag har inte energi till att känna någonting längre, ändå kommer jag va som vanligt för att inte bli dömd för mycket av andra, varför denna ständiga rädsla. Jag vill väl bara bli lämnad ifred, ändå skriker jag och vill att någon ska höra mig.
💀
Jag hoppas att du finner all den styrka du behöver!