callshappines.blogg.se

2016-05-12
19:12:58

När "vännerna" försvann

11 juni torsdag Ojdå. Där försvann dom. Mina såkallade "vänner". Vad hände egentligen? Ingenting. Vips så var dom borta. Någon undrade om jag ville hänga med efteråt. Vad hände med det? Not. A. Fucking. Thing. Som vanligt. Börjar bli trött på detta nu. Eller för två år sen. Att bli sviken, är som att bli lurad av en avokado, som att få ett knivhugg i ryggen, som att förvänta sig en resa men fick bara sätet. Att bli sviken är att hoppas och tro på något, men sen inte ser ett spår av det mer. Det är att bli bortglömd, smutskastad eller utnyttjad. Allt på samma gång på något sett. Vad hände med "ge och ta"? Jag hjälpte djuren och förlorade människorna.
 
11 juni var när jag äntligen fick sluta högstadiet. Som jag hade längtat efter den dagen. Jag brukar inte ha höga förväntningar, särskilt inte med människor. Jag visste att ingen skulle sakna mig, eller bli ledsen för att vi inte skulle ses varje dag mer. Men jag trodde faktiskt fler skulle säga något till mig, om så ett enkelt "hejdå", för det spelar roll för mig, även om man inte tror det. Jag är inte den mest utsatta, jag var inte totaldissad och gick där ensam i hörnets mörker. Det var ett par stycken. Tre kanske. Men dom kände väl att vi hade umgåtts tillräckligt mycket för att kunna visa medkänsla. Varför skulle inte någon man inte precis gått vid sidan med varje dag ändå kunna ta farväl? För att vi är svenskar. Vi gör inte mer än nödvändigt i det sociala. Nä skämtar bara, det är bara mig dom vill undvika. Jag har haft många idéer om vad det kan va. Mest beror det på att jag inte varit social själv - det vet jag. För jag har för lågt självförtroende för att kunna prata med någon bara så där. Knappt kan jag göra så med mina närmaste, sorgligt nog. Jag har inte träffat någon från min förra klass sen detta.. Under sommarlovet hade jag inga vänner, men på ridlägret träffade jag ju ett par stycken i alla fall. Det är inte helt bra på gymnasiet, men det är bättre. Och det ska bli ännu bättre. Det kan inte bli värre i alla fall. Det är kvällarna som är jobbigast, dom blir sena antingen för jag skriver med någon eller att jag fastnar i Facebook och lyssnar på musik. Men jag fattar aldrig varför jag inte somnar tidigare eftersom jag vill så gärna sova! Jag vill inte känna, inte se, inte höra, inte existera... Ingenting. Bara försvinna. Har försökt lova mig själv att bli bättre på å sova mer, det går sådär. Jag är bättre på att göra det mitt på dagen, särskilt när jag inte är på internatet, för här har jag för mycket rutiner. Men visst, det har hänt här med. Ingen skulle undra vart jag är - det gör dom aldrig. Jag har ingen connection med någon på internatet, och det är hemskt. Därför suger det här. Jag får låtsats va glad när jag pratar osv hela tiden, varje gång jag fakeler/skrattar rispar det inombords nånstans. För jag känner ingen äkta glädje. Det är inte deras fel, det är bara jag som fuckat upp det. Men jag får väl förlita mig på att dom som är gjorda för att va med mig ska dyka upp i mitt liv någon gång. Som ödet. Der känns som jag måste göra så mycket redan, jag hatar alla måsten. Ändå gör jag ingenting verkar det som. Jag är på mitt rum och nördar paddan basically. Det är inget liv. Det förstör mitt liv, jag har fått vagel i ögat så jag har gått hela veckan utan smink. Det är rekord. Å hemskt. Jag är så sjuuukt ful att jag borde ha en mask, men det hade väl uppmärksammats mer så.. 
Mina vänner, äkta sanna vänner, är djuren såklart. Men det är så mycket dyrare att ta hand om djur än att ta hem en kompis till exempel. Det är både svårare för att vi är olika arter med olika språk, och enklare för att dom är pålitliga och sviker en aldrig. Det är bara jag som kan svika dom isåfall. Ingen kommer någonsin förstå hur mycket dom betyder för mig. Men det finns så mycket orättvisa. Djuren var här först, och vi bara torterar dom. Både fysiskt och psykiskt. Sorgligt nog vet nog inte ens hälften om vad vi egentligen gör mot dom i det psykiska. Vår värld har förändrats en hel del sen stenåldern. Vi utsätter dom för allt möjligt nu som inte är naturligt. Det är det som är problemet, vi tror att vår teknikutveckling osv gör världen så mycket bättre när det faktiskt är tvärtom. Vi blir sjukare som aldrig förr och världen förstörs sakta men säkert av alla krig och föroreningar. Förändringarna syns och inte syns. Men vi vill bara blunda. Det kanske funkar nu, men det är få som tänker på konsekvenserna. Men alla märker det på nåt sätt ändå, bara det att vi har olika perspektiv. En del har problem hemma, en del har ångest över miljön osv. Det är konstigt att vi alla inte bars tar självmord på en gång. Det är vanligt att vara deprimerad, för man har märkt på ett eller annat sätt hur det egentligen är. Vad gör vi med våra liv? Men dom flesta vill kämpa vidare, för att se om det kan bli en förändring. För helt ärligt vill ju alla ha ett lyckligt liv, det skulle kunna vara riktigt härligt. Skulle kunna. Jag har ju ett bra liv, som många andra i denna rika del av världen, många har det sämre än mig. Men jag har kommit på att jag har ganska många bra anledningar till att ta livet av mig, som alla andra. För jag delar den här världen med dom andra människorna som har det sämre. Vi bara ser det på olika sätt, och hamnat på olika ställen. Det är skillnaderna egentligen. Vi delar denna jord, som må va ett helvete till en annan planet. Om vi tänker för mycket på detta får man lätt panik, för det är så stora och djupa frågor, som dom flesta vill undvika. Men jag vill inte bestämma över någon annan, om man vill leva "som vanligt" och hänga med sina polare eller stänga ute världen genom att sitta ensam på sitt rum med musik får man göra det. Jag vill inte låta för negativ men.. Det är ganska kört för vår värld. Resten av slutet är en tidsfråga.
Så den här stämmer inte riktigt lika mycket längre. Jag har anledningar, men jag vet att det finns folk som bryr sig (som det alltid gör) och jag vill inte förstöra det mer för dom. Jag bara väntar på att dom ska inse hur jag egentligen är som person, jag är lika dum i huvet som resten av denna generationen. Jag väntar på att dom ska se på mig som jag ser mig själv.
💀
Kommentar:
2016-05-13 @ 03:58:37
#1: ERICA

sv: vad kul att du tyckte det! Ja, precis så. Man ska inte ändra sig för att försöka passa in, det funkar liksom inte i längden. Men vi kan ändå vara glada över det faktum att vi har gått igenom det och utvecklats som personer. Ta hand om dig!

Svar: Ja, det är skönt när man insett det 😊 Tack, detsamma!
Silja

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: