22:06:25
Olika inställningar till livet
14 april tisdag: Vad bra jag hade det. Ända tills människorna kom in i mitt liv. "Vi är alltid på din sida". Var ni det när ni skällde på mig? Var ni det när tv-serien gick före mina matteläxor? Är ni det när ni står för varandra, och endast varandra, och säger att jag bara har fel? Vilken lögn. Så stor, fet, äcklig, förvirrande lögn. En del fattar sig visst inte på aspergare. De kallar oss okontrollerade bara när vi får ut vår energi, de kallar oss oartiga när vi inte kan svara på allt, de kallar oss egoistiska när vi inte kan trösta. Men de måste förstå att det INTE är lätt att förklara. Det var nog för längesen. Vad ska vi göra nu? Låta det rinna ut i sanden? Eller kommer det hända något nu? Är det jag som måste ändra på mig jämt? Jag hade iaf rätt om hur människor är.
Jag blir dömd. Alla människor blir dömda. Dom säger att jag dömer, när det är dom som dömer mest. Visst låter det barnsligt? Ska sluta slänga det fram och tillbaka. Jag är bara människa, och det kan hända att jag dömer och gör fel. Men oftast om det händer är det bara min hjärna som spökar med mig och kastar runt tankar om andra människor, men jag kastar dom lika fort tillbaka som dom kom. För jag vill inte tänka så. Men ibland dyker dom upp ändå och ibland går dom så långt att jag råkar säga något klantigt om det, även om jag inte vill eller ångrar det direkt efteråt. Jag är alltid antingen för snabb eller för långsam med vad jag säger och gör. Talet har aldrig varit min starka sida. Om jag känner starkt för nåt och har mycket åsikter om det kan det ändå snurra ihop sig -orden- och jag kommer inte på nåt vettigt. Antingen blir det ingenting eller något barnsligt som ingen lyssnar på. Jag får inte ihop meningar utan att stamma eller bara helt fucka upp det. Det är Aspergern, tror jag. Jag är inte som en normal människa, för det FINNS en norm. Den kanske inte är så tydlig för er, men när man har någon funktionsnedsättning som min blir den så klar och synlig. Om man gör ett experiment med några människor, typ 10 stycken med 3 stycken aspergare, och man ber dom 10 göra olika uppgifter och förklara betydelser och deras åsikter - man skulle nog ganska lätt hitta det som sticker ut med aspergarna. Man är såklart olika, så det kanske skulle vara svårt att bedöma på 3 stycken men det finns alltid nåt som hänger ihop, något som sammanlänkar dom och skiljer sig från dom 7 andra "normala" männsikorna.
Vissa har det bra, och vet om det.
Andra har det hemskt, och är väl medvetna om det.
Så finns det dom som överdriver det negativa, dom vet inte vad dom har.
Andra lever livet på en brinnande knivsegg men vågar inte prata om det, för dom tror att det inte är nånting.
Vissa lever mitt emellan. Man vet inte om man ska vara glad eller ledsen, det beror på vilken inställning man har till livet, om man ser det ljusa eller mörka. Man kanske ser båda ungefär lika mycket, inställningen varierar därför hela tiden. Man känner ingen rätt att gråta när något dåligt händer, för det finns så mycket värre saker som skådats. Jag är där, mitt emellan. -Vart är du?
En sak jag är säker på med mig själv, är att djur gör mig taggad på livet. Att sticka ut å rida, skaffa hund snart, känna att min katt ser mig, vara den som fick geten att vilja gå fram till en - det är att leva. Men att bli dissad av människor och bli hatad vart man än går, få höra min röst Miss ätstörning klaga på min storlek, aldrig känna mig tillräcklig eller bra på något, ha ångest och oro över allt om det så bara är ett telefonsamtal, starkt vilja/våga göra saker men kan inte, få utbrott och infall utan att veta varför, känna sig komplett maktlös när man hör och ser all skit människor ställer till med i världen, när AS skriker på mig att göra saker fastän jag inte vill - gör mig definitivt ints taggad på livet. Även om jag har många anledningar känns det ju ändå inte tillräckligt, för det är inte extremt. Åt nåt håll egentligen. Jag har inte ett fantastiskt sinne eller liv, men det är friskt och tryggt så det är inte så hemskt heller. Det finns ingen som vill eller kan lyssna på mig, och en del saker är oförklarliga så jag kan inte förstå det själv. Antingen börjar dom prata om sig själva, och visst jag lyssnar men jag fick inte komma till saken, eller hur mycket dom än vill förstå kommer dom aldrig kunna göra det, och om jag pratar med någon kurator blir det bara lama samtal om vad som hänt i veckan. Jag vill prata om det som ständigt pågår = mina tankar i huvudet varendaste dag!! Den enda som finns för mig och "lyssnar" är musiken, den talar istället för mig men det är vad jag tänker och känner.
Det var bara det.