callshappines.blogg.se

Jag tror jag förstått meningen med mina föräldrars skilsmässa. När jag är hos mamma känner jag mig fri från det mesta och har det mysigt och bra. Känns bra att få egen tid med henne. När jag är hos pappa känner jag mig hyfsat fri och verkligen hemma eftersom det är här jag bott största delen av mitt liv. Det är inte jätteofta vi är alla tre tillsammans längre, men när jag hör talas om att det ska bli så blir jag exalterad på det. Men efter ett tag förstår jag plötsligt skillnaden. Jag känner mig inte obekväm i situationen, men det blir spänt och häftiga humör (särskilt från mig) som kan uppstå. Nästan som att slungas tillbaka till tiden när jag var början till tonåring och hormoner börja växa fram eller vad det kan varit. Var nog mer Aspergern än just tonårsbekymmer. Aspergern med sina plötsliga utbrott som ingen förstår sig på.. Aspergern med sina strikta order som alla tycker är överdrivna.. vill helst ingen prata om dom med någon, jag bara gör. Aspergern och allt det andra.. Spänningen här blir så mycket, mina åsikter sprudlar och när två vuxna människor är emot mina små röster vill dom höja sig till högsta möjliga nivå, även om jag vet att det blir värre. Men när någon annan har bestämt för sig för någonting (liksom jag) är det svårt att nå fram till dom. Det slutar med skrik och en sprakande låga med bara jag, jag, jag har rätt. Jag vill höras. Alla ska lyssna på mig. Man är inte alltid medveten om att det når sig dit men även om man blir det så fortsätter man ändå. Känner sig ego, och känner sig dålig för det, men åsikterna man brinner för måste komma ut oavsett vad. Särskilt när man har fakta på det. Hör på mig. Sluta ignorera, då skriker jag bara ännu mer. Dom distraheras av annat, oavsett hur mycket jag viftar vill dom inte se mig. För det finns viktigare saker än det jag har att säga. När det handlar om mig, handlar om andra liv, som jag vill försöka göra det bättre för. Jag säger inte att dom måste göra som jag, jag vill bara berätta det jag vet om hur andra har det. Hur viktigt det kan va att få veta dessa saker. Men bara för dom tänker på sig själva vill dom inte höra, dom drar ihop det som att jag ljuger. Även om jag erkänner mina misstag som talar emot det jag säger och står för, tror dom att jag överdriver/ljuger. Jag tänker inte be om ursäkt. Oavsett hur detta slutar tänker jag inte ändra åsikt. Det mentala i mig som sprutar omkring övergår till fysiskt genom att jag andas för snabbt, spänner huvudet och höjer rösten. Dom ber mig att sluta för att ta hänsyn till andra. Men dom tänker bara på nuet, här och nu. Det finns faktiskt annat som pågår i detta nu, men bara för att vi inte direkt ser det betyder det inte att det inte finns, eller inte ska bli brydd om. Tvärtom, det kan vara ännu viktigare. Det är viktigare. Men det vill dom inte förstå. För dom är så fast i deras tankebanor, med fördomar och 40-talets oskrivna regler. Å vem vill lyssna på en unge? En 17-åring som bara sitter på sitt rum och inte gör någonting. Tror dom i alla fall. Det finns mycket skm händer, inte minst i mitt huvud och runt om i världen som jag märker och ser. Det vet dom inte om. Jag känner till så mycket mer. Det gör att det växer i mitt huvud till åsikter och tal och tankar. En del för komma ut, om jag lyckas eller orkar engagera mig för andra. Men det är sällan dom vill lyssna, därför får bara mitt papper reda på det. Den enda som lyssnar. Vem är jag om inte bara en 17-åring med starka åsikter? Jag är en människa med känslor, som faktiskt blir påverkad av olika sorters handlingar. Om jag blir dissad, blir jag sårad. Djupt. Det är just det som händer för att jag är så känslig. Men jag försöker i alla fall. Är inte det tillräckligt?