callshappines.blogg.se

Jag är 17 år och har redan flera diagnoser. Synd att det ska behöva va så när jag är så ung än. Men det är inte så konstigt egentligen, när man är i tonåren får man både saker uppklarade/förklarade eller fler frågor. Framförallt fler frågor. Jag har fått ungefär lika mycket av allt, för jag tänker väldigt mycket. Jag är mycket på nätet, har därför hört och sett ganska mycket. Jag kanske inte har det helt klart med hela min hjärna och själ, men jag har upptäckt att jag har fler diagnoser än Asperger. För fyra år sen var den enda diagnosen jag visste att jag hade. Vad jag vet nu har jag sammanlagt 7 stycken. Men alla kanske inte räknar alla som diagnoser. Mn dom är nåt som påverkar mig, och är ganska välkänt vissa av dom. Därför tycker jag att dom är diagnoser, eller vad man kallar det. Så tänkte berätta lite kort om dom jag upptäckt om mig själv

Asperger: Var den första jag fick reda på att jag har. Det var i sjätte klass, och när jag fick det förklarat blev det medta så mycket klarare för mig. Jag hade berättat för mamma innan att jag känner mig så annorlunda och olik dom andra, men hon sa att alla tonåringar säger så där. Visst, alla är olika och det kanske är vanligt att dom i min ålder säger så. Men jag har verkligen "stuckit ut" Ifrån dom andra. Sista tiden i mellanstadiet stod jag vid varenda rast vid dörren och väntade på att rasten skulle ta slut. Innan var jag nästan jämt nere och spelade boll med dom andra. Jag bara stod där och kände inte för att gå ner, eller så vågade jag inte. Det var nog en blandning. Jag förstod inte varför jag gjorde så. Det var t.o.m en kille som brukade se mig stå där och frågade varför jag gjorde det.  "Jag vet inte" svarade jag. "Men du står ju alltid bara där" ..."aa". Det var bara så. Men Aspergern är så mycket mer än bara att man har svårigheter att socialisera sig. AS:en som jag kallar den för - eller ASet för jag hatar den så mycket- har bara växt och blivit så stor del av mig. Som om den har tagit över mig. Det är den som pratar, den som utför handlingarna, eller hindrar mig från att göra dom. Många tycker ja vart konstig för att jag bara gått iväg ibland, inte tar ögonkontakt, ogillar beröringar, känslig för ljud/rörelser/smak osv. Men det är den. Jag kan inte göra så mycket åt det. Hos bup fick jag övningar som jag skulle göra i vardagen, och jag tar ju emot order som en militär så jag utförde dom hur jobbigt det än va. Kände inte så mycket utveckling då, men idag kan jag tro att dom små grejerna jag gjorde då har hjälpt mig att komma så långt jag är idag. För nu har den minskat lite känns det som, eller jag är säker på det. Jag kan fortfarande ibland inte motstå ritualer/order eller göra vissa sociala sammanhang, men det går betydligt bättre. Jag är betydligt mer flexibel och social idag än jag var för två år sen till exempel. Men jag vet fortfarande inte varför jag gör/inte gör vissa saker ibland. 

Ångest: Detta tror jag har varit lite hela tiden, men det har definitivt växt genom åren. Det började nog i sjuan redan, för jag visste den nya skolan när vi började högstadiet skulle va hemsk. Den var det precis som jag trodde. Jag tänkte att det skulle bli bättre när niorna går ut. Det kändes lite tryggare att bli ett år äldre. Men det långt ifrån hjälpte mig att må bättre. Jag var ensam och dissad. Det såg inte ut så oftast, eftersom jag var en svans av ett tjejgäng. Jag gillade dom men dom verkade inte gilla mig. Det var dom liksom, jag bara hängde efter. Jag kunde inte förstå varför jag var sp ointressant eller varför ingen såg mig. Inte på riktigt liksom. Då började tankar som att jag var fär ful, för fet, för lång, för konstig röst , att utvecklas. Ganska extremt. Jag ville liksom gömma min kropp när jag gick i korridoren. Ville titta på människorna men absolut inte få ögonkontakt. Jag tittade mest på tjejerna och deras kroppar just för att jämföra dom med mig själv. Dom var så mycket bättre. Smalare, snyggare, gladare. Allt det jag nånsin viljat. När jag var liten brydde jag mig inte så mycket om hur jag såg ut eller betedde mig. Men när jag växer upp och börjar se hur det faktiskt går till i världen vaknade min hjärna mer. Mestadels på ett negativt sätt. Tankarna tog över mitt levnadssätt. Varje gång jag gjorde fel, sa fel, såg ut fel - kom ångesten. Slutet på åttan, nian nån gång kom det oftare på kvällen. Jag kunde ligga och gråta när jag egentligen skulle sova. Då kunde jag gå upp och skriva i dagboken. Jag skrev mycket i den. När jag började gymnasiet kändes skolan och människorna betydligt bättre. Jag kände att här kunde jag få riktiga vänner. Men ändå var det något som inte riktigt stämde. Jag märkte att trots ingen kände mig här sen innan, trots min förändring, var dom som alla andra jag stött på. Som om jag hade en skylt hängandes på mig som sa "jag är konstig, bäst att inte prata med mig". Eller nåt sånt. Det enda som kunde få mig att glömma allt detta var hästarna. Musiken och skrivandet fick mig inte att glömma det, mer att bearbeta ångesten. Men när jag började i Tenhult var jag tvungen att sluta på ridskolan, så jag märkte att jag inte hade något hästställe. Jag började tro saker om vissa männsikor där också. Allt blev bara så fel. Men min medicin Sertralin har hjälp mig som en grund att va gladare, tacksammare. Jag trodde inte i början på att det skulle funka, jag menar, det finns ju inget nytt liv i en tablett? Men den tabletten stimulerar vissa hormon som gör att man stänger ner dom negativa tankarna en smula, och förstärker dom positiva. Det är så det känns i alla fall. Det blir så mycket lättare att leva då. Jag vet att medicin funkar på få människor, men det är för att vi är så otroligt olika, så man får testa sig fram. Detta funkade på mig. Att vara med djur funkar för mig. Att prata med förstående männsikor som lyssnar funkar för mig. Inte så krävande egentligen. Men frågan är till vilken grad räcker det?

 

Det finns så mycket att säga om detta. Men ångesten är lite inflätad till mina andra diagnoser. Men jag märkte att det inte blev så kort som jag berättade om detta, som vanligt 😅.. Så jag tänkte dela upp det istället, blir så mastigt inlägg annars, det är det ju redan så det får bli en paus så lovar jag att nästa inlägg ska va om en del av dom andra eller resten. Hoppas ni orkade lösa allt detta, det skulle kännas bra.

✌🏽️