callshappines.blogg.se

Social fobi och agorafobi Jag vet att många kan slänga ur sig såna här saker om fobier särskilt, kanske mest för att ha något att skylla på "men jag kan inte göra det jag har ju värsta socialfobin ju" eller "jag var så deprimerad igår kväll när jag inte hittade laddaren" till exempel.. Jag reagerar givetvis när folk säger såhär och tänker "hm..är det verkligen så?"  Men jag stör mig inte så mycket på det, som kanske andra gör. Personer som verkligen vet hur det är - som lever med psykisk ohälsa- och får höra "vanliga" människor slänga ur sig såna kommentarer lite då och då. Jag förstår dom. Om man säger så utan att det är sant vet man oftast inte vad man pratar om. Hur det egentligen är. Dom är inte särskilt intresserade av att höra om det heller, kanske för att dom är rädda för att göra fel så drar dom sig undan från personer mer såna diagnoser/sjukdomar/fobier. Men man måste komma ihåg att det finns olika grader av dom. Bara för att man har social fobi betyder det inte att man inte kan gå in i en klädaffär, café, konsert och liknande. Vissa har det svårare med det än andra. Det får man höra med just den personen hur hen upplever det, och vad man kan klara av. Ibland vet man inte, så då får man avgöra om man vågar prova sig fram eller vill avvakta. Man ska aldrig behöva känna press. Det har jag gjort ofta. Det tidigaste minnet jag har var när jag gick i sexan tror jag, jag och några vänner skulle på disco i vår hemort. Jag och några följde med en tjej hem och vi gjorde oss i ordning. När vi var klara satt vi där och pratade lite. Helt plötsligt gick det upp för mig att det inte bara skulle va folk från vår skola där. "Men..vad jobbigt att Forshedaborna ska vara där också..." sa jag. Dom sa att jag måste ta det bara. Men det ville jag inte. Det sa jag också och hon vi var hos sa "jaha men gå inte då", så då gick jag hem. Besviken över hennes svar. Har inte ens tänkt på innan att den händelsen berodde på det här, visste inte att det utvecklats så snabbt. Det där var mer än att vara blyg. Ja brukar känna mig modigare när jag är med några jag känner, men det var väl bara för mycket för mig. Nu har jag däremot klarat många situationer när jag varit helt själv bland folk jag inte känner. Det har jag bara fått ta, även om jag inte viljat. 

Agorafobi är torgskräck på svenska. Så länge jag kan minnas har det varit jobbigt att gå på stora, öppna, befolkade områden. När jag går i ett stort rum med folk, jag kanske står mitt i, och det är lite trångt. Jag vill därifrån men jag kommer ingenstans. Personen jag känner ser jag långt borta, jag måste dit för att känna trygghet men idioter till männsikor är ivägen! Personen framför mig stannar upp och glor på mig "sluta sluta sluta sluta sluta sluta" jag tror hen glor på mig iaf. Jag vill inte se den i ögonen. "Kan du röra på dig ditt as och jaaaaag måste ut härifrån" också börjar jag andas häftigt. Det blir bara värre ju längre jag står där. Jag vill inte stå där. Jag vill aldrig dit mer, jag måste lova mig själv det. 

Jag har alltid viljat gömma mig och ta mig igenom så snabbt som möjligt. Jag kanske har den mildaste graden men den har påverkat mig ändå, såklart. Att jag alltid varit så lång har inte precis gjort saken bättre heller. Det spelas upp i mitt huvud en massa händelser som hänt att jag varit påväg nånstans, fråga någon nåt, göra någonting men sen vänt om. När jag skulle gå in själv i matsalen på ett läger stod där inga tallrikar och jag fattade inte vart dom var, inte vågade jag fråga heller, så jag vände mig om men gick konstigt nog inte in på mitt rum. Jag gick in i rummet som är så väl bekant för alla ångestfyllda männsikor - toaletten. (Eller det var duschrummet mer exakt) så jag hörde fol utanför prata att dom inte kunde hitta mig, så alla började leta och jag sa ju ingenting. Men tillslut fattade dom att jag var där inne (det var låst) och jag kände mig tvungen att svara. Öppnade också för var rädd att dom menade allvar med att bryta upp dörren. Det va innan min "medvetna ålder" men jag vet fortfarande inte varför jag gjorde så. Idag skulle jag nog försökt ta reda på lite mer innan jag ger upp. Ja gör glad att det gått åt det hållet i alla fall. Jag är ändå alltid den tystaste i gruppen, har alltid varit. Bortglömd. Det är väl det som fått mig att tro att alla har något emot mig. Men det är ju bara för dom inte vet att jag finns. Eler för dom känner inte riktigt friheten att ta sig in på mitt "område för prat" när jag har sån frånvarande blick. Och när jag tittar på dom för att visa att jag är med så är ja konstig helt plötsligt. Ja, varför ska jag titta på en människa jag knappt pratat med. 

Mycket minnen ifrån skolkorridoren i högstadiet, den gillade jag aldrig att gå i. Ibland om det kom en viss person där borta emot mig, vek jag av vid skåpen som fanns vid toaletterna och jag låtsades spegla mig eller om det var illa - gick in på toaletten. Oftast stirrade jag bara på mig själv i spegeln, ibland grät jag, lyssnade på musik, nån gång ristade jag in något på väggen med min skåpsnyckel. Men det kunde vara när som helst egentligen. Bara jag slapp se världen utanför. Jag ville såklart aldrig va på ett synligt ställe. Så jag kunde stå bakom en byggnad som fanns och när några gick förbi blev dom rädda för dom visste inte att jag skulle stå där bakom hörnet. Det var ju inte lite pinsamt. Men jag bara stod kvar som en tönt och inte gjorde/sa något. Dom få gångerna jag fick kontakt med någon glömde mig alltid förr eller senare. Inte för att jag trodde vi skulle bli bästisar eller så, men jag fick inte ens ett leende, eller en igenkännande blick. Jag tittade på dom. Men inte en min. Så intressant var jag. Jag fattar aldrig vad jag gör för fel. Men det blir bara fel, ändå. Inte konstigt att självförtroendet sänks när ingen kan emer vill komma ihåg en. För även om jag umgåtts med flera olika flera år nu, hur många har jag kontakt med idag? Typ tre. Knappt. Jag vet inte längre..... Det är bara dom sen gymnasiet började som jag har nu. Men dom är bättre. Det är nog många som tycker det är skönt att slippa mig nu. Känns på ett sätt skönt för mig med för då vet jag att jag inte stör dom.