18:54:14
Jag och mina älskade syskon, då och nu
Hej, det har verkligen varit mycket nu. Därför har jag inte skrivit nåt på en vecka.. I torsdags provred jag hos det där stallet som är så nära, där Dennis va som jag motionerade. Det gick jättebra men för att få hyra häst där (eller bli medryttare åt den som hyr i mitt läge) måste jag betala 1250 kr i månaden, och det är bara halva. Så man delar på det. Det är det som är det stora problemet, mamma och pappa säger att vi inte har råd. (Kanske sagt detta innan men kan va bra med en uppdatering efter så lång tid.) Jag har varit hemma hos mamma i helgen också! Min syrra kom till och med i lördags! Så vi hade det jättekul. Vi snackade, skrattade, åt massa gott och inte gott, kollat på film, gått med Kiro.. Jag gillar verkligen helgerna hos mamma. Denna ska jag va här i Tenhult för jag ska jobba. Men vi har inga lektioner på fredag så kanske ska åka hem en snabbis på torsdag och åka tillbaka på fredagskvällen. Tänker om jag ska rida på hemmaplan, för det var så längesen och komme rkök ännu mer väntan om det blir nästa helg.. Vi får se.
När jag var hos mamma plockade hon fram ett papper som hon undrade om jag eller min syrra hade skrivit. Jag såg direkt att det var min syster som skrivit det. Jag fick läsa det och fick nästan en chock. Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit det! Fast inte lika proffsigt såklart. Jag visste inte hon var så duktig på att skriva. Jag kunde relatera så mycket, det var intressant och sorgligt. Deep. Så frågade jag om jag fick lämna ut det på bloggen, så jag tänkte göra det nu. Om ni vill se.
Detta är jag, vilse i bara en dröm...
Jag vet inte längre om jag är vaken. Jag kanske bara sitter här, och skriver detta i sömnen. Jag kommer knappt ihåg vad som hände igår. Alla dagar liknar liksom varandra. Det är bara det, att jag blir äldre och äldre, men det vill jag inte bli! Denna stad jag nu bor i...verkar så ifrånstötande. Denna skolan...verkar så ifrånstötande! Ingen av dem verkar vilja ha mig kvar här. Alla människor går förbi mig. Ingen vill stanna. De varken vill eller kan stanna. Eller kan förstå..mig. Men vem skulle kunna förstå sig på mig? Mig som alla kallar konstig. Mig, som alla kastar sten på! De, som bara utnyttjar mig! De, som verkar så långt ifrån. Klart att de inte kan stanna och lyssna. Denna värld är sårad. Blöder, och töms inifrån. Alla barn som gråter i just denna sekund. Alla kvinnor förtrycks och går sönder. Alla män som slåss fast de inte vågar, utan förgäves visar "mod". Alla dessa hjälper världen att gå under... Jag vet inte vad som kan trösta alla barn, hjälpa alla kvinnor eller stoppa alla män. Alla sårar vi... Alla har en själ, ett hjärta och en tanke. Jag vet inte riktigt, varför jag inte vet att jag vet det som jag kanske inte borde veta. Alla kanske vet.
Om natten sitter jag och tänker, gråter och sjunger. Jag känner mig tryggare i mörkret. De mörkas barn. Ingen vet vem jag är. Inte mitt yttre - det förändras så mycket. Inte mitt inre heller för det sitter undangömt... Denna dröm jag lever i, den är tom. Tomheten jag lever i känns så drömlik.
Jag vet inte vad som kommer att hända mig. Mitt inre, tror jag, håller på att drunkna. Och utan min inre röst och själ är jag inte värdefull. Inte ett dugg intressant. Nu, ignorerar de den.
Jag är en ensam, stark, men liten skytt. Springer runt, vilsen och letar efter mitt mål.
Mitt piano låter nu ensamt, jag är inte där. Det spelar tysta böner till mig. Det längtar lika mycket efter mig...som jag längtar efter ett liv. Mitt liv. Ett annat liv. Jag lever någon annans liv. Eller kanske är det mitt.
Ensam står jag här. Ingen kommer någonsin att förstå. Jag, en ensam tonåring. Trött, sorgsen och blödande, väntar nu på mognaden och svaren. Måste vakna snart. Annars drunknar jag... En dag, kommer jag att vakna, se och förstå. Då, kommer alla att glömma den knappt existerande, blodiga och fula människan. Glömma hennes doft och röst, så kallade kärlek och hennes fruktansvärda hat. Allt kommer att bli bättre då. Alla måste inse vem de är, och glömma vem de var. Den drömmen känns så nära, så varm och klar. Vi är nästan där! Men nu tynar den som snön om våren. Jag vaknar aldrig mer från denna dröm. Det är slut...
Jag vill bara skrika för att det är så bra! Samtidigt som jag vill hoppa tillbaka i tiden och rädda henne.. Jag var bara ett litet barn. Om hon var 17 när hon skrev detta var jag bara 5. Jag har få minnen från tiden när vi bodde här uppe i landet i hyrhuset, med min bror, syster och mamma. För mig var det glada tider. Förmodligen tvärtom för mina syskon. Dom gick i samma skola, och båda blev mobbade. Dom hade varandra, min syrra stod upp mycket för min bror. Jag önskar jag hade varit en del av det. Jag har tänkt mycket på den tiden sen jag blev omkring 16. När jag började bli mogen och medveten på riktigt. Innan har jag liksom inte fattat hur svårt det har varit för dom. För alla egenltligen. Mamma också. Dom har bara dolt det så bra för mig, eller så har jag varit komplett blind. Det hände så mycket då, som jag inte visste om. Mormor dog, men det enda jag såg vad mamma som kramade pappa med tårar i ögonen. Min syrra har en egen stil och är utanför i skolan, men det enda jag ser är punkkläderna och när hon skriker åt mig. Min bror är mycket tyst och undandragen, han hänger med på vissa saker och tar hand om mig. Vi har roliga samtal och stunder. Ibland mindre normala. Men jag såg inte vad som låg bakom tystheten. Inte förräns år senare nu inser jag dessa saker. Detta är inte ens hälften av vad som hände då. Fler saker jag fått reda på senare år, och säkert finns det saker jag inte har en aning om och aldrig kommer få reda på... Jag undrar om vi haft typ samma problem. Om det finns såna som mig, med liknande tankar. Det är tankeställande. Den texten är tankeställande. Hon skriver lite som mig; oklar nån gång, inåtriktad i sin egen värld, på ett djup, gåtfullt.. Men det känns som jag verkligen får ett perspektiv av hur hon hade det, och har det. Jag som är så nyfiken av mig hade gärna viljat se irl vad som verkligen pågick i skolan osv då. Inte som å snoka men för att få veta mer. Det känns som jag skulle varit (och va nu) mer förstående för dom båda. Jag har alltid ställt så olämpliga frågor om man tänker på allt detta, och förstört stämningen många gånger och förstört.. Jag skäms. Jag skäms över hur jag var då, och saker jag gjort/sagt för bara några månader sen. Jag önskar jag var en annan person.. Och inte någon med Asperger. För den förstör för mig. Jag kan inte trösta, och det är inte bara att hålla km någon som gråter. Det är hela grejen men om någon berättar något så personligt. Allting är så svårt med det. Men för alla andra ~normala~ ser det så lätt ut. Det ligger helt till människans natur men jag förstår inte varför det är ett hinder för mig. Liksom allt det sociala och som har med människan att göra.
Detta är förmodligen den senaste och enda vettiga selfien på oss haha. Väldigt söt tycker jag xP
(Denna är från när jag gick i sjuan) Också en inte så vettig.. Men vi hade hysteriskt kul den gången. Jag minns inte vad vi gjorde eller sa, men jag minns glädjen hos alla tre. Känslorna är starkast.
✌🏽️