callshappines.blogg.se

2017-04-16
21:35:48

Press och djupa tankar

Jag känner en liten press över mig. Jag har kommit fram till att dessa är bättre dagar nu, tack vare att jag funnit det rätta. Gud, Jesus och hästarna såklart som alltid funnits där nästan. Hästarna har jag förstått i många år att dom får mig lycklig på riktigt. När jag hör en kärlekslåt, eller vilken gripande/sorglig/ kärleksfull låt som helst tänker jag på dom. Dom är den raka vägen till lycka för mig. Men det har ju aldrig varit helt hundra - ångestattacker, social fobi, höga krav, besvikelser osv Nu har jag funnit fler saker på vägen till lycka. Det är jag så otroligt tacksam för, men en del av pressen jag har över mig är på grund av den. Det förvånar mig egentligen inte, eftersom allt och alla kommer såra en, en eller flera gånger. Men det är lite det som är grejen, kärlek ska kännas. Varesig det är min kärlek till Gud, hästarna, mamma eller vänner. Alla kommer såra en. Men det är en del av det, för dom ska vara värda att lida för. (Om man nu får kalla det lidande, kan va lite känsligt med ordval ibland..)  Jag älskar alla dom, men jag har varit både besviken och arg på dom också. Men för att jag behöver och älskar dom så mycket förlåter jag dom alltid. Utan dom vore jag inget. Jag skulle inte vara hel. Dom är mitt livs pusselbitar. 
Det här med förhållanden ger mig en oändlig press. Det finns såna som vill vara tillsammans med mig. Jag tänker inte bara slänga mig in ett förhållande igen så där som jag gjorde..usch. Helt fel sätt. Helt fel. Allt blev så fel, jag vill sluta tänka på det, men det går inte. Jag tänker på det dag som natt, ja till och med när jag sover. Det är inte precis något positivt heller. Jag vill inte prata om det här med någon heller. För det skulle bli så fel tror jag. Med alla.. Jag har bara mig själv, knappt det för det är så många punkter jag skäms med mig själv över. Jag känner mig utanför, hela tiden. Jag tänker inte som andra, jag rör mig inte som andra, jag är helt enkelt inte om andra. Men det är inte så simpelt, det är nåt mycket djupare och mer avancerat än så som jag inte orkar gå in på nu. Jag är förresten inte helt säker på varför jag är så osäker på att gå in i förhållande. Kanske beror på in dåliga erfarenhet, kanske beror på att det inte är rätt personer även om en av dom är oerhört speciell för mig, jag kanske inte är redo fortfarande, mitt hjärta kanske säger att jag är för omogen, jag kanske inte är förhållandetypen. Jag tror alla dom punkterna stämmer. Men framför allt att jag inte är mogen. Då menar jag inte att jag är barnslig, utan att just jag, mitt humör och livssituation inte är redo. Svårt att förklara.. Det här med att kalla varandra saker som man gör i ett förhållande känner jag mig inte hemma i, och då tycker andra att jag är konstig som inte gör det. Också att jag är så otroligt dålig på att höra av mig. Det kan jag inte HELLER svara på varför jag är sån, jag säger att det är bara sån jag är. Jag vet inte något om mig egentligen, men det tillhör ju bara tonåren..  Det är bara det att jag talar emot mig jämt. Nästan. Jag säger att jag känner mig själv och när jag verkligen vill nåt eller att försöka övertyga någon om nåt så blir jag plötsligt så självsäker och tror jag klarar allt i världen mer än nån annan vettig människa kan. Men egentligen är jag en osäker 18 åring som bara vill vara glad och leva med djur. Också vill jag att andra ska må bra, inte för att vi har förtjänat det pga allt det vi har gjort, men att världen skulle bli en så mycket vackrare och trevligare plats att leva på då. Det skulle djuren och naturen uppskatta. Det är dom som kom först och förtjänar allt det bra. Det jag vet är att jag har mycket känslor och vilja. Men ibland liksom tappar jag den, fastän jag inte vill. Det är nästan otroligt att jag fortfarande lever. Jag gav upp för länge sen, men fann mig senare fortfarande vid liv och kämpar igen. Även om jag trodde att jag skulle vara död och begraven för längesen. Jag har ingen som helst makt att kunna förändra hela världen, vi är också väldigt olika. Det är största orsaken till alla krig och konflikter. Men vi har en sak gemensamt: Vi vill vara lyckliga. Om en person säger att den vill leva bitter och olycklig så ljuger den. För om det fanns en chans att ställa allt till rätta så skulle denna person välja det utan tvekan. För innerst inne vill den leva lyckligt och ha det bra. Alla vill att alla ska ha det bra, bara det att vi visar det på olika sätt. Men måste vi veta vilka vi är då? Många som är 100 år och över eller dom som dött till och med vet fortfarande inte vilka dom är. Är dom verkligen lyckliga då? Vem vet vad som hände i döden? Fick dom reda på deras livsuppgift, begåvningar, syfte och egenskaper då? Eller tog det bara slut? Kanske är det meningen att vi inte ska få reda på varför vi är här. Man får tro och tycka vad man vill. Min personliga tro är att vi ska tjäna Gud, såklart, för att sedan träffa honom när vi dött för att då börjar det riktiga livet. Detta är bara en illusion, simulation. Inget är fast materia. Våra hjärnor har gjort världen till en verklighet. Det enda verkliga här är våra själar. Dom som betyder något.
 
Jag förstår om mina tankar inte säger nåt vettigt för nån, för dom bara flyger hit och dit och rätt som det är så är dom nedskrivna.
 
Jag har hittat världens bästa app! (Aa förutom kik då) Man skriver ner Quotes och kan avancera det hur mycket man vill med stil, skuggning, storlek, bilder osv osv. Detta citatet sa en i en kik grupp som jag tycker borde spridas, bara som en tankeställare..
✌🏽
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: