callshappines.blogg.se

2017-02-22
23:29:47

Trodde jag inte skulle klara nåt

Det här med ångest känns så vanligt asså... upptäcker mer och mer att det är så många som har det. Är så ledsen att livet har gett detta hemska straff. För det är det det känns som. Vad har vi gjort för att förtjäna det?
Idag skulle jag träna på gymmet för första gången. Wow, det var så olikt ifrån hemma på så många olika sätt. För det första var det betydligt mer folk, det var fräschare vid maskinerna, lokalerna och toaletterna. Dom har mer utbud av pass och coachning. Färre öppettider. Större, fler maskiner. Allt var ställt i ordning (hemma var allt bara huller om buller) . Men när jag kom upp var det första jag såg ett par stycken från internatet. Av nån anledning tyckte jag det var jättepinsamt. Men det var så öppet i den stora salen och det var några stycken. Jag HAR försökt tänka att jag inte ska bry mig om andra där. Jag HAR tänkt att set skulle kännas lättare om det var fler på gymmet än om det bara är 1-3 i lokalen. Men jag hade väl fel om va jag var kapabel till.. För jag snurrade på mina hörlurar, såg mig omkring...sen sprang jag in på närmaste toalett och störtgrät. Tankar som "hur ska jag nånsin komma igång?" "Hur ska jag lyckas dra mig hit fler gånger?" "Hur ska jag kunna bli nöjd över ett träningspass?" "Har jag betalat 3000 i onödan?" snurrade.. Jag satt på toan en stund och andades. Sen gick jag ut igen, snurrade på hörlurarna, vågade kika runt lite mer. Sen sprang jag mot toaletterna fast stod utanför bakom en vägg och väntade tills tårarna skulle rinna färdigt, och andades häftigt. Jag brydde mig inte om det skulle synas att jag gråtit, jag är inte som andra att jag måste dölja massa saker. Även nåt jag jobbar med, jag vill bara va. Som jag är. Sen gick jag ut igen från vrån och tog ett par hantlar och stod där och jobbade en stund. Sen gick jag längre in och längst bort fanns ett litet avskilt rum där det fanns en maskin jag kände igen fast aldrig använt. Så jag testade den också och gick sen ut, och i mellanrummet hade en kille hunnit komma in till. Speglar överallt, så jag såg i förbifarten att han råkade kolla in min röv. Sen fortsatte jag lite till, halvt förvirrat. I den stora salen..jag hatar öppna ytor med folk.. Jag testade ett par maskiner och sen en jag TRODDE att jag kunde liksom, visade sig va nåt annat. Så det kom fram en man och sa "det är lättare om du vänder på dig..". HOW AWKWARD. Jag stod på fel håll till och med..hur lyckas jag?! "Jaha jag trodde man tränade ryggen.." sa jag snabbt och stack sen där ifrån. Jag gav mig in i löprummet, där fanns även en tv. Jag började förstå mer och mer varför det var mycket dyrare här än hemma.. Förvånansvärt klarar jag springa så mycket mer på ett löpband än utomhus. Jättebra sätt för att träna upp min kondis på. Så dit kommer jag nog gå ofta. Jag började känna att jag trivdes med gymmet. För man märker ju efter ett tag att INGEN BRYR SIG om vad man håller på med. Jag hoppas jag kan få in det i min lilla skygga asperger-hjärna snart. 
Men det som hände på toaletten kändes som ett bakslag. Sånt som hänt flera flera gånger i mitt liv dom senaste åren. Toaletten är min flykt från allt mänskligt för att få ur mig allt det dåliga. Eller det mesta i alla fall. Det bara påminde mig om alla gånger jag gömt mig på ett sånt ställe. Som om det absolut inte hänt någon som helst utveckling med mig, fastän jag trodde det. Det kändes surt.. men det kändes iaf så mycket bättre när jag väl kom igång, så jag måste plåga mig igenom det. Jag måste vänja mig, för jag kommer aldrig vara ensam där. Det måste gå, jag har bara bestämt mig för det.
När jag gick där på löpbandet och skulle avsluta så jag på tvn att Keno skulle börja, som jag vet brukar va 5 minuter, efter det stod det att något skulle börja klockan 19. ÄR KLOCKAN SJU OM FEM MINUTER?! Tänkte jag. För jag skulle nämligen hjälpa till att visa runt några scouter på djurvården, klockan sju. Men jag hade cykel så jag skyndade mig ut låste upp det tröga låset och trodde först att jag hade tagit med mig fel nyckel. Sne cyklade jag så fort jag kunde enda fram till djurvården. Jag kom dit 18:59, enligt min mobil. Sen fick jag reda på att vi skulle leda grupperna själva. Det hsr jag aldrig gjort innan. Visst det är bara små barn men ändå, det är människor som tänker och tycker! Lite så jag tänkte på gymmet också..att jag är så folkrädd, för att människor är den mest dömande arten som finns. Det skrämmer mig. Jag blir så rädd. Men det gick jättebra att leda gruppen faktiskt. Jag fick till och med tag på en chinchilla och kanin. Men det är som om när det verkligen gäller brukar jag lyckas med det mesta jag inte trodde.. det är som om det är nåt magiskt över det eller nåt hehe. Barnen är frågvisa och lite så man inte vet vart man riktigt har som ibland, men jag kände aldrig nåt hat. Det var skönt att slippa känna så, som jag annars kan göra. Så det gick över förväntan. Var så längesen jag höll i en del djur också, som Snow...(majsormen). Sen kom jag på att jag lämnat Kiro ensam på rummet några timmar. Fort upp och möta honom så han får veta att jag lever. Han såg ut att ha saknat mig. Blev bara en kort promenad för var helt slut. Hade gått nån timme med honom i skogen innan på dan också.. Sen behövde jag verkligen duscha, hade gått och stunkit svett och vart helt röd i ansiktet med stripigt hår hela rundturen. Usch. Så kan det va. Nu är jag ångestfri i alla fall för stunden och ska väl dra mig mot sängen. Jag hoppas det går bättre på gymmet nästa gång.
✌🏽
Kommentar:
2017-02-26 @ 21:08:46
#1: Caroline

Jag måste säga att jag är väldigt imponerad utav dig! Inte bara utav det jag läser i denna text, utan i några inlägg innan här också.
Jag själv har bara varit på gym via skolan. Men då blev det mest löpband och crosstrainern, För jag känner mig så pinsam, när jag tränar inför folk. Gillar inte heller när folk ser på mig. Vilket är idioti, för folk är så upptagna med sig själva. Vilket du förhoppningsvis förstår också att alla dessa som är i gymmet är så inne i sitt egna tränade.
SÅ... hoppas du kan försöka koppla bort dig ifrån allt folk som är där. Kör på de enkla/bekväma stationerna till att börja med.
Och om det känns tryggare. Så kanske du skulle träna ihop med någon kompis? Om den möjligheten finns?
MEN... hursomhelst lycka till, och spring så ofta till toaletten och gråt ut smärtan, som behöver ut. För det blir garanterat bättre och bättre för varje gång! :) Lycka till!

Svar: Tack! Ja jag är förvånad att jag klarade det.. Alltid haft problem att göra/säga nåt överhuvudtaget inför folk :/ och träna är ju värsta mardrömmen! Men jo, jag har försökt tänka så att dom är så upptagna med sitt oftast, och att det inte bara är jag som använder som maskinerna jag använder. Det är allmänt för alla och alla ser lika "pinsamma" ut haha :D Jag har vågat ta flr mig mer, och tror det blir bättre för varje gång och jag försöker inte sätta så stor press på mig.Tyvärr fanns det ingen som ville följa med mig, så jag får klara mig själv med min musik. Tack för ditt stöd ❤
Silja

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: