callshappines.blogg.se

Ännu en kväll med humörsvängningar.. När jag skulle ta tåget till Tenhult skulle det va bussersättning, bussen kom inte. Så då fick jag ta tåget som gick två timmar senare istället. Kan säga att jag var smått förbannad och grubblade/morrade hela vägen att allt minsann skulle va så mycket smidigare om jag hade körkort, att jag t.o.m ville hoppa av tenhultsskolan och ta ett gymnasium i Borås eller nästans där pappa bor istället, eller ännu bättre - skaffa ett jobb. Vet dock inte vart jag skulle göra av Kiro då om jag bytte men det var vad jag absolut ville så jag kunde vara hemma mer. Jag är verkligen hemkär av mig. Om jag var en tanhäst skulle jag alltid va den som rusade direkt när vi vände hemåt och totalt skita i vad ryttaren gjorde på min rygg, bara jag kom hem så fort som möjligt haha. Skulle nog inte vara så älskad häst. På tal om häst så var jag och red igår och idag. Igår red jag Blanka i ridhuset igen (ändrade planer vi skulle egentligen varit i skogen) det var lite kaos i ridhuset och jag gjorde en dum grej.. när en annan man skulle hoppa med sin häst galopperade jag precis bredvid och när dom landat blev Blanka jättesur för hon blev omringad av dom andra hästarna så hon sprang (eller rättare sagt kutade) in i väggen och hoppa åt sidan så jag flög av. Det var iaf mjukt även om jag inte hade väst den gången. Men hoppade bara upp igen och sen gick det bra. Idag red jaf Duschesse i skogen istället. Kan säga att jag är lite nervös när jag ska rida Duschesse i skogen just, för har fortfarande kvar minnet från första gången jag gjorde det och hon travade iväg med mig hela tiden. Kan knappt galoppera med henne heller... men jag har märkt att jag lärt mig henne mera, och idag var jag inte nervös så fort jag satt upp på henne. Vet inte om hon var extra lugn eller nåt (hon hade nog en bra dag för hon lyssnade extremt bra på mig hela rundan) men vi skrittade och travade bara så det var härligt, även om det snöade..  jag gillar verkligen båda hästarna. Hoppas det blir bra med frieserhästen utanför Borås också, bara ridit honom en gång än så länge.  Men blir väl mera nästa helg och på sportlovet förhoppningsvis. Men har ganska fullbokat på lovet, igen. Å då har jag inte ens någon egen häst. Igår började jag med att lära Kiro att dra pulka bakom sig också. Gick väldigt bra. Men märkte att det kommer ta längre tid än jag trodde för han var lite rädd för pulkan. Men det ska vi jobba på, jag tyckte det var kul.

Ikväll har även fler negativa tankar kommit som vanligt.. jag skulle träffat två vänner (egentligen en till) som jag inte träffat på över ett år men va tvungen att ställa in för skulle hinna med bussjäveln som aldrig kom. Vi har pratat om det i flera månader så känns som jag sviker dom, allihopa. Då är det väl inte konstigt att jag får svek tillbaka när jag sviker människor själv.... Det är inte mer än jag förtjänar. Karma kallas det. Man borde lära sig mer om det, för det är verkligen sant, man får tillbaka det man själv ger. Om man ens ger nåt. Jag har minst en person som svikit mig flera gånger på raken. Ändå är jag så förlåtande. Men nu räcker det, det är nåt jag lärt mig detta året att jag ska stå upp mer för mig själv och inte ge efter så jäkla mycket och själv må dåligt. För jag är trött på att må dåligt! Verkligen! Det är inget jag direkt bara kan bestämma men jag vill ändå försöka att må bättre i livet och inte tänka så stort som jag alltid gör och ta åt mig för mycket vid misslyckanden, det är ett stort problem med min personlighet. Jag är verkligen stenbock in i innersta kärnan. Jag tänker att allt vore så mycket lättare om jag var död, men om döden inte är som vi tror är den kanske inte så fridfull och enkel? Det är det dom gör mig osäker. Jag hatar att bli osäker. Det blir så fel alltid då. Jag önskar jag va mer framåt och bestämmande och självsäker. Tvärtemot vad jag egentligen är. Så människovärde jag är också. Nåt extremt..går inte beskriva i ord.. jag är mycket för att tänka och uttrycka mig i bilder. Eller, jag skriver ju först och främst av mig mycket men om jag har såna där explosiva känslor blir det mer i bilder faktiskt. Som i en musikvideo. Det är då känns det som att andra skulle förstå hur det verkligen känns, att vara mig liksom.. å i mitt huvud. Samtidigt får jag dåligt samvete om att jag berättar så mycket, jag vet inte varför jag gör det om jag är uppmärksamhets krävande eller nåt liknande. Dom starkaste är ju dom som kämpar med sin "battle" för sig själva, i mörkret, i hemlighet...när ingen annan ser eller hör på.. jag vet inte varför det ska va det starkaste med det är som en oskriven regel. Säkert så många jag träffat som jag tror mår så bra men egentligen har det riktigt skit. Mycket värre än mig - såklart..jag har fått den bästa uppväxt man kan tänka sig. Fortfarande är jag trygg och får så mycket stöd hela tiden. Ändå är jag sån här. Vissa tycker kanske att det inte spelar någon roll om uppväxten osv varit bra, utan man kan må dåligt ändå, att det inte skulle vara konstigt. Vet inte om jag håller med men uppenbarligen är det väl ganska vanligt. Har hört att fattiga barn utomlands säger oftare att dom haft en bra dag oftare än vad ungdomar i Sverige säger det. Antar att det är för dom vet vad som är ovärdeligt och försöker va positiva och alltid se det från den ljusa sidan.