callshappines.blogg.se

2017-01-16
22:53:19

SKULD ⚔️

En massa skuld. Inga skulder man får på posten för att man inte betalat in pengarna i tid. Isåfall är pengarna mina nära och käras tid och postlådan personerna det blev fel med. Eller tvärtom. Jag vill säga förlåt till dom, men det känns som det inte är tillräckligt, så jag gör det inte. Jag är 18 år och borde ha ett fast jobb så jag har någon inkomst. Inte för att alla artonåringar har det, men dom kanske inte sårat sin familj. Eller sina vänner säkert. Om jag hade jobb och inkomst kunde jag betalat för dom. Men till och med det låter fel. Köpa grejer är lika fel också. Om det ingen är nåt högst personligt man pysslat med och valt ut noggrant. Jag vet inte hur man säger förlåt. Jag har sagt det flera gånger i mitt liv, men det har så olika betydelse. Detta är inte ett förlåt som att man råkar snubbla över någons fot så kommer ett snabbt "förlåt" ut ifrån munnen, så är det ur världen. Men när man gång på gång gjort misstag, eller ett par stora som tiden inte kan läka.. Då hjälper inget snubbel-förlåt. Då behövs ett evighets-förlåt. Och hur gör man det? Jag kan inte skylla på att jag är ung och inte lärt mig än, för ålder spelar ingen roll längre, på något sätt. Jag är bara oerfaren. Jag umgås väl med för lite människor. Eller så är jag bara totalt värdelös och för självupptagen för att kunna tänka ut nåt. Önskar att det bara kunde falla mig in naturligt. Detta är värsta mardrömmen att mina problem och misstag gått ut och runnit över andra. Jag har träffat på och valt fel människor. Visserligen är dom flesta borta nu, men världen är liten och minnena för nära och brutala. Inte bara mig dom gett sig på, det påverkar dom andra så mycket. Dom som betyder något! Men även dom som inte gör det, förlåt. Det är mitt fel att någon inte kan sova på natten. Det är mitt fel att någon svälter, med både vilja och ofrivilligt. Det är mitt fel att dom fick ont i kroppen. Det är mitt fel att någon ligger på sängen och gråter. Det är mitt fel att dom inte trivs. Det är mitt fel att någon mår dåligt. Mitt fel att dom är förvirrade och inte vet sin plats. Mitt fel att pengarna går åt för mycket. Det var jag som orsakade att dom inte fick det dom behövde, både djur och människor. Förlåt. Jag märker att jag påverkat negativt på både familj, vänner, icke-vänner, Kiro, Rover (kanske andra djur med jag inte kommer på nu) och naturen. Jag ville absolut inte det men så blev det så ändå. Som är så svårt att fixa nu. För tiden går inte att spola tillbaks. Men så vet jag inte om jag hade gjort annorlunda även om jag fått chansen att få göra om. Sällan jag skulle göra det bättre. Det dåliga i det är att jag är medveten om det också. Jag skäms. Jag skäms så IN I HELVETES MYCKET. OKEJ? Jag vill bara göra det klart för alla att jag är fullkomligt medveten om vad jag gör och säger, om inte direkt så förr eller senare inser jag vad jag håller på med. Jag borde ligga på sängen, nej marken, inte röra mig ett skit eller säga eller göra något alls. Då kommer kommentarer som att jag bara ligger och tycker synd om mig själv. Bland det mest provocerande mina öron kan ta in. Jag avskyr när någon säger så till mig. Kanske för att jag inte vet om det är sant eller inte,så jag kan varken motsäga eller protestera. Ingenting - för jag förstår inte. Jag förstår inte vad som skulle vara synd om mig, när jag inte ens vet knappt vad jag tänker. Det är inte synd om mig, vill jag göra klart i alla fall. Jag har det så otroligt jäkla bra så jag kan gråta. Jag har sån tur, med allt. Jag kan skratta, har gratis ben, får möjligheter gång på gång, fri från sjukdomar och krig osv osv listan kan göras längre på det positiva än det negativa egentligen. Det negativa vill jag inte gå in på, mer än att jag har funktionshinder. Men alla har vi våra så där lagom stora problem så varför är det ens värt att ta upp? Varför skriver jag ens detta som om det är synd om mig? Jag vill inte berätta någonting, så alla ska slippa höra. Men så gör jag det ändå. Min psykolog tar tid en gång i månaden med mig för att jag ska slänga ut massa skit på henne. När någon annan kunde fått den tiden och hjälpen. Min kontaktperson tar mycket av sin tid flera gånger i månaden för att ödsla sin tid på just mig. Varför just mig? Jag bara tänker och pratar konstigt. Jag kan inte ens kommunicera det absolut enklaste tänkbara. För det är inte tänkbart för mig. Jag tänker inte skylla på diagnoserna or-what-to-call-it för det är bara sån jag är helt enkelt. En som inte kan kommunicera, jag skulle hunnit ha jobb egentligen. För är man människa är kommunikation ett måste, det har jag fått tjat på mig om hela livet. Inte kunde det bli någon förbättring heller. Har det ens blivit det idag? Jag känner att spärren är fortfarande lika stark när det kommer till människor. Vad det än gäller. Varför ska människor va som dom är? Dom flesta i alla fall..Man är inte välkommen om man inte kommer med något vettigt att säga eller lämna. Såna blickar man får. För att jag är jag och kommer som jag är. Nä jag måste ha med mig någonting som dom kan ha nytta av, det som jag redan har eller som bara råkar gälla mig räknas inte, då kan jag lika gärna sticka igen. Då menar jag rent allmänt är det många som får den skiten på sig, inte bara just jag Silja, utan alla människor som är okända och kanske inte tillför alltför mycket uppseendeväckande. Dom tycker jag synd om. Dom vill så väl, men får inget tillbaka. Om dom har någonting vettigt att tillföra kanske dom för något gensvar eller tjänst. 
Jag önskar jag kunde göra allt ni ber om, men det finns mycket som hindrar. Inte minst mig själv i vägen. Jag borde ta hand om dom som redan finns i mitt liv, och sluta med att ta in nya människor och djur i mitt liv. Det är som om jag bara sviker dom, när jag lämnar djuren eller inte gjort som människorna har sagt. 
Det finns inget magiskt i ordet förlåt, man måste mena det och ha nån betydelse i hur man gör det. Det är det som är det magiska. Alla kanske inte upptäcker det. Å jag har verkligen inte gjort det med det här. Nu är mitt mål i alla fall när jag ändå är i livet att sluta dra in massa ny skit. Det får va som det är, eller mindre. Och ta hand om det som finns. Men det vet jag att jag kommer bryta, för jag har en plan redan. Att skaffa en ny medryttarhäst i Tenhult. Då vill jag inte lämna nåt bakom mig, men det blir alltid så på nåt sätt. Tyvärr. Det är så mycket jag önskar, som är av godhet, men det blir liksom inte handling. Jag kommer inte våga röra mig till slut. Allt jag rör glöder och brinner ner till grunden. 
 
 
Kommentarer:
2017-01-29 @ 20:45:02
#1: Caroline

DU! Du pratar om att du är 18år och inte har jobb! Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen strax efter studenten 19år gammal. Fick inte någon form av anställning förrän jag var 20. Sedan när jag (jag säger inte att du inte klarar av det och JOBB), men jag fick ingen så kallas aktivitetsersättning förrän jag var 25år gammal! Och via aktivitetsersättning får du bland annat av aspegers syndrom. Och du KAN har någon form av aktivitet bredvid, så du vet det. Men sedan så handlar det om PROCENT och hur mycket du klarar av att jobba därefter. Nu vet jag inte hur så pass mycket/lite problem du dar med jobb. Men OM du det något som är jobbigt för dig, i alla fall EFTER du har arbetsprövat en massa... SÖK EFTER AKTIVTETSERSÄTTNING via Försäkringskassan... det är svårt! Men det kan vara värt det... lyckat till! :)

Svar: Ja jag kanske är lite negativ ibland... bråttom fram och så.Åh jag har aldrig hört talas om aktivitetsersättning förut. Men jag skulle vilja söka jobb på ett vanligt sätt liksom som vem som helst, tycker det är jobbigt när man måste göra extra grejer bara för man har en diagnos :/ Men det är ju olika, ibland kan det ju verkligen vara hjälpsamt!
Silja

2017-01-30 @ 11:08:46
#2: Caroline

Helt OK att du tycker och tänker så!
Men du för att du ska slippa samma skit som mig, som gått på som BÄST utevecklinganställning. Så tycker jag du ska minst ha aktivtetserstättning i så kallad "bakhuvudet".
Finner du ett jobb som du trivs med... ASBRA! Finner du ett jobb, men är besvärligt, så BÖR DU så minst att du kan ha 50% jobb och 50% aktivitetsersättning t.ex.... men ativtersersättningen beror på hur mycket din diagnos påverkar dig vardagligen.
För jag tycker att det är hemskt om du ska "kasta bort" 3-4 år så som jag gjorde. För jag hade problem inom jobbet, och framförallt inom det sociala inom arbetet på hur man ska vara osv... lycka till och ta hand om dig!

Svar: Jo det ska jag absolut komma ihåg! Tack för tipset ☺Det är absolut inte kul att "kasta bort" år på ett job som inre funkar, men ibland när det inte finns nåt annat kanske man för ta det "första bästa" men inte då stanna där, man vill ju ha ett man trivs med samtidigt som man tjänar en del på det (iaf för min del som har dyra drömmar). Tack detsamma!
Silja

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: